#Prataomdet

Någon hade visst kidnappat henne i lekparken och hållit henne fången i flera dagar. Hon hade blivit våldtagen och slagen, ensam i en liten stuga där det också fanns en hund. Sen mördad och slängd i plastsäck på en soptipp. Min kompis mamma förklarade för oss 10åringar att mannen som mördat lilla Helen i Höör var sjuk, och inte kände gränserna för vad han fick göra och inte. Om nätterna tänkte jag mycket på det där, kände på mig att han var ute efter mig nu och planerade hur jag skulle göra när han kom. Jag läste Svarta hingsten för att få tankarna på annat så att jag slutligen kunde sova.

Tiden gick och den sjuka mannen kom aldrig, så jag fortsatte leka barnsliga lekar, pyssla i stallet och kolla på när tjejerna jagades av killarna runt skolgården på rasterna. I 4:an gick leken ut på att killarna skulle dra ner tjejernas byxor, det var förstås kul och de som var populrast blev också mest jagade. Förutom att jag inte var någon av de mest populära hade jag också kommit till skolan med hönsskit på mina Sydöstranmysbrallor en dag (syslöjdsfröken sydde ett par shorts till mig, som jag fick ha den dagen), vilket inte direkt ökade mina chanser för att bli jagad och få byxorna nerdragna. Så jag satt mest på de där stängerna som man kunde snurra knäveck runt runt på, medan jag hörde tjejerna skrika nej nej med skrattet i halsen och killarna lägga upp planer för vem de skulle fokusera på och hur hon skulle fångas. Jag tänkte på det min kompis mamma hade sagt om den sjuka mannen, att han inte förstod vad han fick och inte fick göra. Och jag undrade när jag skulle lära mig, om jag någonsin skulle, om det skulle vara som ett uppvaknande eller mer smyga sig på sakta?

Flera år senare, i 8:an var hönsskitshistorien glömd och jag hade en kille. Vi hade varit ihop i ett par dagar och kyssts lite. Min största energi gick åt till att fundera ut hur jag skulle undvika det alla snackade om; själva liggandet. Jag kände instinktivt att det inte var något för mig och tänkte att om jag bara babblar på, skojar, lyssnar på synth och är schysst kommer han inte heller tänka på att vi måste göra det. Jag tänkte på min kompis mammas ord om gränserna som jag fortfarande väntade på skulle infinna sig, men aldrig gjorde. På nyårsafton i en nersutten soffa i hans föräldrahem sa killen att det var dags. Jag låtsades som att jag inte förstod vad han menade, gjorde en rolig min i panik, men han skrattade inte och jag kände mig mer och mer stressad. Jag minns så otroligt tydligt hur min puls ekade i magen, hjärtats slag som slog så det dundrade i hela mig, till och med i tänderna. Han skulle fixa en kondom, något jag aldrig sett tidigare, och medan han gick ut ur rummet la jag mig på soffan. Han kom tillbaka och jag började snarka, högt och förmodligen inte speciellt trovärdigt. Det var inget planerat, men kändes då som en plan så god som någon för att slippa att göra det där liggandet. Planen visade sig vara naiv, snabbt kände jag att det inte spelade någon roll om jag låg i soffan och snarkade, han ville ligga ändå. Jag tyckte att hela min bröstkorg pulserade och skämdes inför det faktum att han skulle se min rädsla och genomskåda låtsassömnen. Just när han som allra bäst letade sig fram innanför mina trosor med fingrarna medan jag bara låg tyst, snarkningarna hade avtagit, klingade det på dörren. Partysugna kompisar till honom vägrade stå ute med ölkassarna en sekund till, skrek, och hängde på ringklockan. Jag låtsades vakna, oj, vad händer? -Nästa gång ska vi fan ligga Johanna, halva jobbet är gjort nu, sa han och samlade ihop sina pinaler in bakom gylfen. Kondomen i fickan. Jag drog upp mina strumbyxor och ner min långa kjol, kände lättnad sprida sig i takt med att pulsen sänktes. Jag hade sluppit ännu en gång.

Efter den nyårsafton träffades vi aldrig mer, inte som flickvän och pojkvän i alla fall. Han hade träffat en tjej som han kunde ligga med sa hans kompisar. Lika bra det tänkte jag och fortsatte oroa mig över gränserna, nu mest över att jag kanske var sjuk, som inte ville ligga.

Efter flera år började jag inse att jag nog inte var sjuk. För jag ville faktiskt också ligga. Men rädslan för att träffa någon som inte känner gränser för vad som är OK och inte försvann aldrig riktigt. Inte förrän jag faktiskt pratade om min oro med min gymnasiekompis en kväll, släppte ångesten lite. Hon kände samma och vi kunde förutom att sjunga stämsång, lyssna på Bad religion och smygröka också vara trygga i vetskapen om att vi inte var ensamma. Och definitivt inte sjuka.

Att inte känna sig trygg med var gränserna går och inte våga prata om sin oro är något många av oss lever eller har levt med. För mig vände det när jag vågade prata om det, inte förrän då förstod jag att vi var fler som var rädda och osäkra. Min kropp är min. Din är din.
Läs även andras tankar här.