
Jag visste att det skulle komma, till och med när, och var, men jag hade inte kunnat föreställa mig att de skulle vara så många. Trettio pers, bara killar förståss. Alla kom springande på uppfarten till Henkes föräldras (Hans och Marit) hus, röda om näsorna av kylan. Jag blev så rörd att jag började lipa när jag såg dom genom förnstret. En kort och effektiv lip, men ändå. Henke blev så glad och överraskad när de väckte honom att jag nästan började lipa för det också. Som en liten pojke såg han ut. Ögonen strålade, samtidigt som kroppsspråket tydligt talade för en viss oro för vad som skulle hända. Jag vet att jag låter som en riktigt gammal blödig kärring nu, men FY FAN va jag är glad och tycker om ALLA Henkes kompisar. Gamla som nya. Och det var förresten nästan det finaste av allt; att alla hade tagit sig ut den långa vägen från Stockholm till Enhörna en mil utanför Södertälje. INte bara barndomspolarna utan de relativt nya. Och åååååh va lycklig han är just nu, trots att han tvingades ta på sig jackan han hade när han var 16, i mocka, med inkamönster i typ stickat och med en väldigt konstig krage.
Well, om de just nu har gnagarinventering, basketmatch, eller bara dricker sprit, har jag ingen aning om. Jag vet bara att min blivande make har sin livs dag- och jag älskar det! Vill man följa spektaklet kan jag tänka mig att
Henke L i alla fall uppdaterar någon gång under dagen och kvällen.
Själv ska jag styra upp lite bröllopsjox, diska, träna och sen till
Hanna för lite vin och indiskt. När jag tänker på det spenderade vi kvällen då Larsa hade svensexa på samma sätt, i samma lägenhet fast för ett och ett halvt år sen och en Frank senare.
PS. Kärlek och energi till Toodie som är apbakis, men ändå hjälper D Söderkvist att flytta i ösregn. Det är rediga takter i dig gomman! Ds.