Rosas dop och de fantastiska tårtorna

För snart en vecka sedan döptes Henkes guddotter. Rosa Johanna Borg, ett mycket vackert namn till ett lika vackert flickebarn. Det var en fantastisk dag, där barn, förädrar, mor och- farföräldrar, deras respektive och en och annan vän frossade i rosa Cava, Annikas bejublade smörgåstårtor och Chokladfabrikens skönheter till efterrätter.
Rosa och föräldrarna
Rosa med gudmor
Annnikas verk

Det är inte utan att det känns

Om en vecka har fantastiska Sara och Chrille varit gifta i ungefär ett dygn. Det är inte utan att det börjar pirra lite i bröllopsnerven. Dessutom ska Henke och jag bo på hotell helgen till ära, och även det bli härligt. Ja, vi firar den stundande högtiden med gudomligt väder och ett tydligt tecken på att människan behöver ljus för att överleva. Ärligt Sverige, det är dags att tänka om, kanske fixa någon extra månad med sol och vårvärme om året, så kanske vi skulle slippa trötta själar och slokande hjärtan. Titta bara på hur det sett ut de senaste dagarna. Hoppet kommer med ljuset, don´t you ever forget.

Annika, håll ut!

Jag lovade Annika att det skulle läggas upp bilder idag. Men kameran måste laddas först, sedan ska världen få skåda de mest gudomliga smörgårdstårtorna. Oj oj. Det är bara att hålla ut helt enkelt.

Lillebror

bilden är lånad från mamma
Idag fyller den lille stackaren som vi lurade i både alldeles för starka, sura, beska och söta saker, 25 år. Vi lurade honom att gräs var det som Stålmannen åt för att bli stark; och ja, Jocke åt. Vi lurade att det fanns hajar på gräsmattan, och ja, Jocke grät och gjorde allt för att komma upp i ens famn. Han hatade mormors och morfars moraklocka för att den "går och slår"- helt korrekt uppfattat, men på ett helt annat sätt än det Jocke såg framför sig. Tanken på mörka nätter med en gående moraklocka som kommer för att slå en, var Jockes bild. Självklart lipar man över att ha en sådan i huset.

Well, han har blivit större, bildat det fantastiska bandet Beerklunkers, som den som inte hört, måste kolla in. Han bor i Oslo, och ikväll ska han ha kombinerad inflyttnings- och födelesdagsfest.

Grattis och ha en sagolika dag och kväll, lillebror!

Skumma tider

I helgen hade vi en fantastisk möhippa för en fantastisk vän, för några dygn sedan föddes en liten kille i famljen och för en dag sedan försvann en vän in i en evighets vila. Det är så konstigt hur det blir. Allt till ljudet av Depeche Modes Little Soul.

Det känns som att det var meningen att jag skulle läsa Didions Ett år av magiskt tänkande inför denna period. Lämpligt coh förutseende. Skumt.

Alltså, man måste bara älska.

bilden är lånad från sr.seTitta på dom. Så fina. Och gamla. Och fina igen.

Morgonen med Dave

bilden är lånad av Mute records

Drömde om David Gahan i natt. Vi käkade middag, diskuterade tiden; hur den påverkar oss, hur vi ser olika på den, och hur jakten på den, svårigheten att fånga den, är ett ständigt mysterium att lösa. Det var en rätt sunkig restaurant, tapeten bucktade, hade om jag inte minns fel fuktfläckar här och där, servitören var över hundra år och mer intresserad av rökhaggan vid fönsterbordet än av våra beställningar. Och vi drack billigt bordsvin med korkrester i. Men fan va trevligt det var. Det var hela drömmen. God nog för en vanlig natt.

När jag vaknade i morse och tog ett kallfräscht glas tomatjuice dök han upp på teve, Dave. Solen låg på, så bilden av honom blev snarare bilden av mig, ni vet hur det kan bli, det speglar sig och plötsligt är man själv på teve.

Det räckte att höra honom. Jag var åter i drömmen. Jag har verkligen hakat upp mig på tidens betydelse. Det är ett gäng fina konstnärer i Buenos Aires förtjänst. Uppenbarligen tänker David Gahan också på nuet, och komplexibiliteten med det, för han fortsatte med vårt samtal fast på teve, och med mitt nyvakna ansikte som sitt. Skumt. Och härligt.

Huset Eliott

Då och då tänker jag på Huset Eliott, som jag älskade när det gick (1991-1993). Jag ville se ut exakt som Evangeline. Vi fick följa henne och storasystern Beatrice från tiden vid pappans död till då drömmen om det egna klädföretaget förverkligas, allt i en fantastisk 20-talsmiljö. Jag skulle så himla gärna vilja se serien igen. Kanske kommer det inte alls vara så fantastiskt som jag minns det, kanske kommer det.

Lilla Evie, måste nog köpa boxarna.

Magiskt tänkande

Läser Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och blir både rörd och full av inspiration. Det är liksom huvudet på så många spikar, i så många olika stadier, med så olika syften. Jag vill skicka boken till alla jag känner som just nu behöver få perspektiv och andrum. För det tycker jag verkligen att boken ger.

Jag har inte tidigare vetat någonting om Didion. Nu är jag galet nyfiken på att läsa allt om henne och allt av henne. Och när jag väl kommit dit, til den typen av nyfikenhet, kommer jag på att OJ, det finns ju hundra, tusen, miljoner andra fantastiskt intressanta människor som jag också vill läsa allt om, allt av.

Sätt igång bara, Johanna, sätt igång.

min lilla enhörning

Jag fick en påskpresent som är mycket speciell. En liten enhörning, som hänger i en lång kedja. Fantastiskt söt. Självklart är det Lisa som hittat den. Kan inte komma på någon annan som kan sniffa sig till en sådan klockren present. Nu har både jag och Henke varsin enhörning. Han på axeln, och jag runt halsen. Hur passande som helst. Till halsbandet kom också ett par mycket snygga örhängen. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna dessa lyxiga smycken, men jag tackar å det ödmjukaste åt Tasmanienhållet. TACK snälla snälla Lisa!

sakta, utan hets

Denna dagen har varit en väldigt stilla dag. Bortsätt från några svettiga moment till och från Svenskt tenn.
Tåget svävar fram, inte på det vanliga slungande sättet så att jag mår illa, utan stabilt och tålmodigt. Det präglar hela resan. Vi sitter tysta, talar tyst om vi talar, tittar ut över nysådda åkrar och vårsugna villaområden. I första klass får vi ta kaffe när vi vill, och det gör vi. Mår illa av det. Det kan lätt bli för mycket koffein. Men det är värt den gemenskap vi känner när vi samlas vid pumptermosen, vi medresenärer i första klass. Och jag med en påse från Svenskt tenn. Jag låstas som att det är vardagsmat, försöker få diamanten på mitt vänstra ringfinger att gnistra lite extra och inombords skrattar jag både åt mig själv och åt alla andra. Vi behöver hjälp allihop uppenbarligen.

Snart är vi i Alvesta och då ska vi byta tåg och riktning. Det blir faktiskt ljusare ju sydligare vi kommer. Tänk om det är sommar i Blekinge. Sveriges trädgård i sommarskrud. Vilket påskägg.

Fan Thommy!

Har inte vågat mig på att läsa Harold Pinter någon gång i mitt fleråriga dramatikintresserade liv. Och det av en enda anledning; Thommy Berggren. Berggren, som i min värld är hela macho-konstnärliga-geniet-bluffen personifierad, har allt för många gånger talat sig så varm om "Harold" att jag har känt det som omöjligt att den produktive dramatikern faktiskt är något att ha. Och så Nobelpriset på det. Nä, det har liksom varit utanför min intresseram.
Och så sitter jag smått uttråkad och städtrött denna kväll och kollar in diverse gratisprogram att se över nätet, då jag lockas att se K specials program om Pinter. Och ja, han ger i alla fall sken av att vara sjusärdeles människa, den där.

Med detta inte sagt att jag någonsin kommer att hålla med Thommy Berggren. Men Pinter, honom tror jag att jag gillar.

Twitter

Som den tant jag är känner jag mig lite uppspelt av att äntligen har testat Twitter. Och ja, visst, det kan väl ha sina poänger. Får återkomma med betyg längre fram. Och grejen med att följa olika människor, det är en fantastisk sak, framför allt för en skvallersucker som jag. Men är det OK att bara börja följa vilt främmande människor så där. Irl fattar jag att man inte får, men på Twitter. Tänker att det kanske finns oskrivna regler mellan Twittrare som jag inte fattar. Utan hakar mig fast vid människor som blir frbryllade av att det är en galen tjockis med jättekonstig dialekt som läser allt de skriver. Och så sätts ryktet igång, folk börjar hänga ut mig med bild och allt, jag får inga jobb, vännerna börjar ta avstånd. Ni vet, det gamla vanliga. Det blir så jobbigt.

Jag får ta det lugnt. Följa med måtta.

bråda dagar

Inte en minuts vila. Och ja, jag överdriver. Men känslan är sann. Sol, pepp, vägning av prylar, städning av vind, långpromenad, plugg, jobb, umgänge med vänner, mycket ska göras, och allt är i princip fantastiska saker att ägna sig åt.

Idag, och i detta nu är det vinden som ska gås igenom. Spännande. Och fönster ska putsas, små coh stora ting vägas, för att vi ska veta vad och inte, vi kan ta med oss.

Livet är härligt. Hell yeah!