Denna väntan

Mest av allt nu vill jag att vi ska ha en argentinsk vår att se fram emot i september. Jag vill det verkligen så otroligt mycket att jag får ihopsnörpta luftvägar när jag tänker på det. Vi har en b-plan om a-planen spricker. Men som ni vet är det alltid skönt att ta a före b.

Renässans

Det har skett en pånyttfödelse i mig. Det är så härligt. Projektet som skavt lite för mycket, som gjort att jag inte riktigt tagit mig vidare har plötsligt blivit en nyförälskelse, något jag längtar till att ta tag i. Allt tack vare att jag fått lite hjälp av ett proffs.
Jag älskar proffs. Jag ska bli ett också.

AOWEEH!

Den där timmen på gymmet igår har satt spår i form av smärta både här och där i min gamla kropp. Längs ryggen, från svank och upp gör det djävulusiskt ont. Kommer från det där redskapet som man lutar sig framåt på, har benen fastkilade under en stopppinne så att man liggstår diagonalt samtidigt som överkroppen hänger fritt nedåt. Sedan kämpar man den uppåt, släpper tillbaka ner mot golver så att ansiktet blir helt lilatonat, och lyfter sedan upp sig igen osv. Vet ni ungefär vilken jag menar?
Jag tänkte göra tre x femton, men pallade bara två x tio. Inte konstigt, jag har kanske Palermo Hollywoods fetaste rygg. Usch. Det är också det fulaste jag vet. Och så har jag det! Är det inte så att man tror att någon skojar med en? Eller snarare, det är nog inte det fulaste jag vet, utan det snyggaste jag vet med vältränad rygg. Det är skillnad. Och det kommer jag ju att få nu.
Det är inte på skoj.

Morgonens weeee-upptäckt

Fick just reda på, förmodligen senast av alla, att det fina bandet She and him förutom av singer/songwriterräven M Ward också består av älsklingsälsklingen Zooey Deschanel.
För att spetsa historien ytterligare kan jag nämna att jag satt på samma Silverlakebelägna kafé som Deschanel unde min LA-resa i januari. Min polare Amanda pratade med henne och förutom att hon var galet snygg, var hon, precis som hon utstrålar, minst lika trevlig.

Hurra!

Alltså det moset

Måste sluta älska mat. Bar 6´ potatismos är det bästa som gjorts i världen. Och jag älskar till och med det mest mediokra vanliga moset som man gör sådär med vänsterhanden medan man steker en halvfjnatig falukorvsstump. Ni kan ju tänka er. Har just exakt nu kommit hem från hejdåmiddag för Petter och Marika. Och ja, jag åt moset. Allt. hur mycket som helst. Plus lammet då som var till. Och sallad. Jag orkar inte röra mig. Orkar inte tänka. Orkar ännu mindre med mig själv eftersom hela alltet är självförvållat så det förslår.
Ska titta på Män som hatar kvinnor på SVT Play som straff. Fy fan.

Jobb

Jag tycker att det är så skönt att ha fått uppdrag att jag verkligen vill bevisa att jag är den bästa möjliga på i psincip allt. Att arbetsgivaren ska känna wow, henne måste vi anlita mer, anlita mycket, kanske inte klara oss utan att anlita många många timmar i månaden. En utav mina uppgifter nu som ska få mig att bli sådär superoumbärlig är att läsa bloggar. Barnbloggar, standupbloggar och hårdrocksbloggar.

Söndagsväder

Idag är det perfekt söndagsväder. Regn, lite åska och ändå lagom varmt för att ha balkongdörren öppen så att tyllgardinen flyger så där lätt och romantiskt i vinden. Jag älskar det verkligen. Och så blommar det så bra när det kommer en rejäl regndag titt som tätt.

Att slunga sallad

Tänk att det finns något så smart och egentligen oumbärligt som salladsslungor. Första gången jag såg och använde en sådan var hos Sonja och Fernando för några månader sedan. Det blev kärlek som växte sig starkare för varje drag i snöret som satte fart på centrifugen inuti plastskålen. Igår hade Fer och Sonja utförsäljning av prylar de inte ska ta med sig på flytten till Sverige på fredag. Jag och Henke var på plats först av alla, helt enligt planen. Främst för att lägga vantarna på slungan så klart. Nu står den här, och som en hyllning till detta genialiska redskap ska vi nu äta sallad till lunch.

Om vi inte får vara kvar i Buenos Aires ett år till kommer väl vi få ha en garage sale själva om ett par månader (por favor, Ojalá, snälla och please, låt det bli så att vi kan stanna).
Men slungan stannar hos mig.

Piuh!

Hemma igen efter fyra underbara dagar på resa i norra Argentina. Fyra dagar av berg, buss och .. brudar. Och tre snubbar. Mer om det här så klart.
Just nu njuter jag av att vara hemma, veta att jag kommer att vara här i månader fram över utan en resa inbokad, och av vetskapen att Olle Ismarker har landat. Välkommen lilla Olle, vi ses i sommar!

Surkärring med mittbena

Alltså, det är hur kul som helst att ha mittbena. Det syns inte så mycket på bilden, men det är inte desto mindre sant. Jag ska ha sjukt långt hår i mittbena, och det kommer att ta cirka tre år, säger Marika. Ok, säger jag. Jag räds inte.

Påminnelse

Jag kom på att jag inte tydligt nog har framhållit Petter och Marikas blogg, eller Hans och Marits blogg. Vill ni följa deras Argentinaäventyr, nu medan de är här på besök så är det bara att kolla in. Vår gamla vanliga följer ni väl redan som den bibel det är, men kan även få sig en liten boost ändå.

Hanna Hellqvist är kung!

Jag är inte direkt någon trogen läsare av Hellqvists krönikor, men alltid när jag råkar en blir jag nöjd, taggad och medhållande. Hon är kung, på det helt vanliga sättet, om ni fattar. Säger sådant som jag tänker, fast hon uttrycker sig mycket smartare.
Precis som Annika Lantz, är Hanna Hellqvist en medmänniska som jag önskar att de flesta människor skulle vara.

Åååh, det här tycker jag låter trevligt.

Jag kan tänka mig att komma hem om det här blir av. Har inte gjort några som helst analyser, men vid första tanken låter det i alla fall både behövligt och fantastiskt.

Som att nästan dö av upprymdhet

Plötsligt tystnar fantastiska Johanna Koljonen och vid tar musik. Och vilken musik sen. Sakta ökar min puls, mina fötter rör sig under bordet nästan steppande och kittlingar övertar mitt mellangärde som fyrverkerier att pepp.

"Weee! Men gud, vad är det här? Hihihi, jag dör! Det här är det bästa jag har hört!" lät det ungefär.

Oskar Linnros var det. Och precis som med Veronica Maggios platta Och vinnaren är som han producerade, är det farligt lättsmält och alldeles alldeles underbart feelgoodigt.

Jag längtar till sommar i Stockholm!

ps. Jakob adapterade direkt en del av refrängen till vårt barndomsliv på landet utanför Karlskrona. Ack Torstäva gård, jag blev full / Hållandes i en grep för din skull . Om ni lyssnar kan ni sjunga så och tänka på oss. ds.

Med flyget.

Plötsligt har både svåger, svägerska, svärfar och svärmor anlänt. Inte heller bara det, utan också en hel del saker som jag och henke har saknat ifrån Sverige de senaste nio månaderna. Bland annat kaviar som jag vanligtvis inte äter annat än på ägg då och då när jag är hemma. Men nu. Holy moly va gott. På Fäbodknäcke!

Ska nog ta en bit till. Det är trots allt två timmar till middag.

Till Sanna (och Sara såklart)

Har tyvärr inga barndomsbilder på den här hårddisken. Förutom de som fina Karin fotade av från album som hon sedan skickade till mig inför Saras möhippa. Här är en av dom, och vad jag kan minnas borde Sara fylla kanske femton eller sexton. Jag och Sanna är således fjorton eller femton. Men jag är inte säker. Det är taget i Backabo i alla fall, vilket är en bra tidsmarkör. Vi kanske skulle till Oden på kvällen, eller kolla på film, det är sånt som blandats ihop med åren, vad vi gjorde när.

Konsten att knipa

Sitter just nu på ett kafé och försöker få saker gjorda. Jobbmässigt alltså. Datorn i knät i min älsklingsfåtölj på mitt favoritkafé runt hörnet från där vi bor. Kaffet är superbt, de spelar bra musik, personalen hur fin som helst. Mercado Amenabar är kort sagt en perfekt miljö för mig att jobba i. Men så kommer det jobbiga. Jag behöver kissa. Fan. Alltid samma visa. Packa ihop datorn, lägga i väskan, men behålla några inte för värdefulla saker på bordet så att de inte ska tro att jag lämnar min plats.
Gå på toa, vilket för mig tar ungefär tio sekunder, max. Tvätta händerna, lite fix. 15 sekunder sen är jag helt klar. Börja lägga upp alla prylar igen, datorn, böckerna, telefonen.

Ja, det är inte ett stort problem, men det är fan ett för vanligt. På tre timmars kafébesök gör jag detta kanske fem gånger.
Jag ska lära mig att knipa, det är enda sättet.

MAMMA!

Grattis till den allra allra bästa mamman på födelsedagen!
Hoppas att dagen blir ljuvlig.
Fotot är taget i Victoria Ocampos trädgård i San Isidro strax utanför Buenos Aires. Dit ska vi åka när ni kommer hit i höst!

Hör upp!

Imorn ska jag börja mitt nya liv. Jag ska vara frisk, pigg, effektiv, göra allt på to-do-listan alltid och jag ska förvåna mig själv med hur mycket jag hinner med varje dag. I alla fall nästan varje dag. Jag ska motionera mycket och äta någorlunda bra.
Nu vet ni det, så det så.

OK GO - igen

De fortsätter att få oss att häpna. Video här.