Längta hem!

Åh vissa stunder är det alldeles för långt mellan Sverige och Argentina. Åh vad jag vill vara i Sverige och krama underbara människor som behöver känna hur fantastiska de är, krama människor som gjort fantastiska jobb med olika saker, krama människor som väntar på underbara bebisar, krama människor för att de alltid ställer upp, krama människor för att de just är så underbara som de är, krama människor för att glada nyheter har levererats och krama dom som fått mindra bra nyheter. Kramar till de som fyller år på onsdag.

Halva familjen, inte riktigt, men nästan, kommer hit snart snart, det är tur det, för det är ibland tyngre än man kan tro att vara så långt ifrån alla som man tycker om.

Dagens härligaste var att se Henke och Annika, plus husets både renoverade och inte renoverade rum via Skype. Underbart, vi längtar som tusan efter att se allt live.

Ikväll ska vi käka middag med Johan som är här och jobbar, så egentligen ska vi inte klaga.

Makalöst

Jag lyssnade på Lantz i P1 häromdagen under en morgonpromenad. Jag älskar hur Annika Lantz alltid benhårt håller sin tydliga feministiska linje. Aldrig väjer för taggiga frågor eller sura bemötanden och aldrig förminskar betydelsen i kampen om lika värde för kvinnor och män på alla områden. I just detta program utgick samtalet ifrån en utredning gjord på uppdrag av Delegationen för Jämställdhet i Skolan. Utredningen handlade om hur män och kvinnor representeras i läromedel i historia. Resultatet är häpnadsväckande. På det riktigt hemska sättet. I anslutning till offentliggörandet av utredningen har det också skrivits en debattartikel som är väl värd att läsa. Ärligt, så här kan vi verkligen inte ha det.

Det enda som var positivt med denna nyhet var att den fick mig att ånga på utav bara fan på min promenad, illröd i ansiktet kunde ingen stå i min väg, nu ska vi bara omdefiniera historien också, sen kan vi andas ut.

Usch, imorn åker hon.

Vi som åkte hit tillsammans och allt. Hon som är så smart, fin, gullig, rolig, klok, snäll och bra.
Fy vad jag kommer att sakna Hannah.

Åh, äntligen ivägskickat!

Jag har haft som en uppgift till mig själv att skriva en synopsis på en grej. Det har gått en vecka sedan jag bestämde mig, och inget har hänt. Mycket prestationsångest, många tankar på att lägga ner har snurrat i skallen, men nu nu nu är den ivägskickad. Ni som undrar vad det är behöver inte fundera er olyckliga. Det inget speciellt, så fortsätt med det ni håller på med, eller nöj er för min skull att jag i alla fall har klarat ett delmål. Alltid ngt.

Siden

Jag har sagt det förr och jag säger det igen- Siden är det bästa jag vet. Och jag menar det. Lent mot kroppen, har härligt fall, snyggt, lätt att tvätta, men tyvärr lite väl enkelt att skrynkla men vafan. Jaja, det var bara det. Jag har nämligen mitt underbara linne som jag fått av Hanna, på mig. Olivgrön siden i sitt allra vackraste. ojoj. Siden alltså.

Svensk sommar i Argentina

Jag hade ingen aning om att vi skulle åka buss till svensk sommar, när vi lämnade Bunenos Aires måndags natt. Men det gjorde vi. Kallt som fan. Men rätt skönt.

Liv

Det är tufft att vara människa. Helt klart. Alla krav som ställs på en, alla skrivna och oskrivna regler, alla människor som man har ansvar för i och med att man bara existerar, plikter för att vara en del av samhället, kravet på att man ska vara perfekt lycklig. Börjar man tänka på det, är det ett under att inte fler människor tappar greppet oftare och behöver ta hjälp av sina medmänniskor för att komma ikapp.
Ensamhet och känslan av att vara otrygg är det jag själv är mest rädd för att bli. Det finns så många som kämpar med just det i sin vardag.
Vi får hjälpas åt helt enkelt, hålla koll på varandra, och inte fega för att bita i det sura äpplet, ta tjuren vid hornen och se livet för vad det är. Ett jävla helvete ibland.

jahapp tre år flög förbi -schwooop!

Och så har det då gått tre år och det känns fortfarande helt sjukt att vara gift. På det positiva sättet alltså. Det är fortfarande fnissigt att säga "min man", och det är fortfarande härligt att veta att vi har en liten familj, om än av det allra minsta slaget. Ikväll blir det finbubbel och godkäk, film och allmän härlighet.
Det ändå förjävla härligt att vara gift.

Bilden är tagen av Hanna.

barndomsminnen

Sara, jag, Jakob och Jocke

Jag vet, det är inte roligt att läsa om folks barndomsminnen om man inte är av den nyfikna sorten, gillar människan det handlar om mycket, eller själv är med i berättelsen. Så ja. Sara du kan fortsätta läsa. För du är med.

Jag fick nyss sådan lust att lyssna på Jakob Hellman, gjorde därför så, och kastades på en millisekund tillbaks till den blåaktiga plastmattan i det högra (från trappan sett)rummet på övervåningen i Torstäva. Det som var mitt rum, sedan Jakobs, efter det Jockes och som nu är gästrum. Året var ungefär 1989. Jag var elva och Sara tolv. Vi var hästtjejer som började få nys om världen utanför stallet. Tack vare Saras äldre bror Simon, som både var vår idol och inspiratör fick vi tillgång till musik, film och kunskap om vad som var "rätt och fel" inom dessa områden. Jakob Hellman hade släppt sin numera klassiska skiva Jakob Hellman (..Och stora havet). Den var rätt. Dagen i stallet var avklarad och vi var iklädda mysbyxor och förnöjsamma miner över kvällens stundande aktivitet. LEGO. Det skulle byggas. Jakob och Jocke hade två stycken plastbackar med Lego i alla möjliga färger och former, mest fyrkantiga. Vi visste att vi för länge sedan passerat åldern för när det var rimligt att ägna lördagskvällarna åt att bygga fantasihus i plast, men det kunde inte hjälpas. Det var ju så kul. Och så tycktes det vara den perfekta avkopplingen för två metalt och fysiskt utarbetade själar.

Legot var inkånkat till mitt rum, glassen var upplagd i de vanliga glasskålarna med mönster av blomblad gjorda på något munblåst vis, bandspelaren var laddad och lördagkvällen kunde sätta igång. Sara hade med sig ett nytt band. Alltså en kassett. Vi började lyssna. Tveksamt. Vi var unga, men ändå inga överhungriga musikätare. Vi valde med omsorg. Efter en inte så lång stund kunde vi dock konstatera att vår populärkulturhallick Simon hade lyckats igen. Att han skulle leda in oss på synthen och svartrocken bara något år senare var vi naivt ovetande om vid denna tid.

Vi lyssnade, nynnade, lyssnade, tittade på varandra, åt av glassen som smällt lite (förmodligen inte min glass dock eftersom jag nog åt upp den innan vi ens lämnat köket) under tiden vi fokuserat på den nya musiken. Bytta sida. Bytte sida. Sjöng med. Förstod inte riktigt vad han sjöng, men sjöng med ändå. Bytte sida. Två hästflickor, koncentrerade på varsitt avancerat ingengörsarbete på gröna kvadratiska Legogräsmattor. Utanför dörren stod Jakob och Joakim, sju respektive fyra år gamla. De fick inte komma in. Men jag minns det som att de stod där utanför tröskeln ganska länge. Tysta. Kanske imponerade. Kanske gillade de också musiken.

Helgkvällarna avlöste varandra i samma anda. Samma kassett. Samma låtar. Samma Lego. Tills det blev dags för nästa kassett, och nästa aktivitet. Tårar i kajal på kinderna, skriva dikter om livet och döden. Tåg som kom och gick.
Det var tider.

rökt fisk!

Jag har en närmast cravinglik längtan efter rökt fisk. Förmodligen är det värmen som gör det. Tanken på en fräsch sallad och rökt böckling eller makrill gör mig galen. Oj va gott!

längtan

Idag längtar jag som fan efter mina kompisar. Det känns som att jag har för mycket att berätta för att det någonsin ska gå, och ju mer jag inte berättar, ju längre kommer vi ifrån varandra. fattar ni? Stress liksom. Att jag nästan inte vill uppleva mer nu, får då kanske det inte finns någon väg tillbaka. Då kanske det känns tomt ändå när vi ses, för att vi inte vet något om varandra längre. Kanske kan vi bara prata om gamla minnen, eller om andras. Hemma föds barn efter barn, folk får nya jobb efter jobb, byter bostad efter bostad, partners efter partners, och jag är inte med i någons vardag, inte ens någons helg. inte i sfären där jag på riktigt kan stötta, glädjas, peppa eller hoppa jämnfota i extas.

Det längtar jag verkligen efter. Tänk om allt bara försvinner? Det vore som döden. Usch.

ibland blir jag så trött trött trött

Jag gillar verkligen inte folk som ändrar sig hela tiden. Framför allt när det är jobb och beslut som fattats plötsligt inte gäller längre. Det allra värsta är om jag inte får veta att det ändrats, och kör på som tidigare, för att sedan bli tillrättavisad inför andra, som om jag vore helt efterbliven. Fan, hur svårt kan det vara att underrätta alla inblandade när vissa beslut hävs och nya fattas?

Usch alltså. Jag bli galen.

Så långt, så oändligt långt!

Ja, jag vet det nu, och så kommer det att bli. Jag ska ha det längsta håret jag någonsin haft. Och det spelar ingen roll vad ni säger; att det inte passar mig, att jag aldrig kommer at orka spara, att jag är JAG med kort hår yada yada. Säkert sant. Men nu ska jag ha långt långt långt hår.
Hihihi, så otroligt spännande att jag knappt kan vänta. Men jag ska.

Flygplansbio

Som en härlig överraskning var det flera mycket bra filmer som erbjöds på American Airlines flight mellan Miami och Buenos Aires inatt. Jag grät till den fina Where the wild things are och M Jacksons sista showdokumentär This is it! båda väldigt bra på sina helt, så klart, olika sätt. Jag tittade storögt och impat på Lebron James, när han i dokumentären More than a game visade att han redan som elvaåring var bäst på basketplanen.

Jag drack mitt alldeles för kalla rödvin och åt min kycklinggryta. Nöjd, trots att damen bredvid mig satt även på mitt säte, eftersom hon inte fick plats på endast sitt eget.

Nu är jag hemma och känner att de närmsta två veckorna, fram till att Henkan och Anna kommer, ska bli de lugnaste någonsin.

Obeskrivligt fin, humoristisk, modig och så himla snygg

Under två tillfällen i LA fullkomligt snubblade vi över Patti Smith och hennes relativt nyutgivna bok Just kids. Smith signerade och berättade om boken på platser som vi av händelser råkade befinna oss på. Vid andra tillfället vi befann oss på samma ställe köpte jag boken i hopp om att även få den signerad. Tyvärr visade det sig att jag inte var ensam om denna förhoppning, då jag fick nummer 384 i könummer. Dubbeltyvärr att jag senare insåg att jag aldrig skulle hinna vänta till det blev min tur.

Boken är i alla fall i min ägo, och jag köpte den när hon var i samma butik, det känns stort. Förutom det, så är Just kids en otroligt intressant och vackert skriven bok, mycket väl värd att läsa.

sned, vind, trött med hemlängtan

Som en sista ansiktsbild på undertecknad, i sviten om LA, kommer här ett bevis på hur en trettiotvå-årig tant ser ut efter tjugosju timmars väntan på planet som aldrig verkar komma. Jag har alltid vetat att jag skelar lite. Ingen har sagt det. Inte ens mamma. Men nu ser ni, jag har alltid haft rätt. Jag skelar.

Nu spelar det ingen roll, jag skiter i vilket, bara jag kommer hem.

XXX Jo.

Den hektiska veckan

Snart snart hoppas jag på att vara hemma. Efter att ha åkt försenat flyg från Los Angeles till Miami, missade jag och alla andra sydamerikaresenärer våra sydgående flighter och fick vänta ett halvt liv på en shuttle som skulle ta oss till hotellet utanför flygplatsområdet. Mitt flyg för att komma hem till Buenos Aires går inte förrän ikväll, och jag kommer hem ett dygn senare än planerat.

Om det inte vore för min grava längtan efter Henke, skulle det vara lugnt. Men nu är den ju där, ont-i-halsen-saknaden och jag vill att klockan ska bli lunch imorn, så att jag kan ta den snabbaste taxin mot Soler 6055 från BAs flygplats.

Veckan i LA har vart minst sagt hektisk. Ojoj. Sena kvällar och tidiga mornar. Mycket flängande och och massor av möten.
Jag är oerhört nöjd över all spotting vi gjort av diverse celebrities, alla "checks" på barer, krogar och kaféer jag innan bara läst om, och så klart att vi har gjort ett jävligt bra jobb på det hela taget.

Men ge mig bara min make, så ska jag hålla käften och vara nöjd.