Jag, Audrey

Igår låg jag i soffan och såg Roman holiday (Prinsessa på vift, 1953) med Audrey Hepburn och Gregory Peck. Henke var på basket och kom sedan hem just när den slutade. Jag erkände min nyss väckta kärlek till Peck för både hans skådespelarinsats och hans "charmiga yttre" varpå Henrik stolt säger: Det sägs att farfar var mycket lik honom.

Och ja, det är inte något bara taget ur luften hur som helst, för när jag tänker på det, så finns det verkligen likheter mellan Henkes farfar Bo, och Gregory Peck. Och på nå´t sätt är det så självklart, för Henke är inte helt olik farfar Bo, och således inte heller Gregory Peck.

Och så föll allt på plats, som om allt har en mening, och jag kunde slumra in för natten, förnöjsamt medveten om att jag i princip är gift med Gregory Pecks nutida dubbelgångare. Och det vet vi alla vad det innebär.

Jag är Audrey Hepburn.

Lyckan

Jag har en arbetspolare som är värd allt. Han har en unik förmåga att visa entusiasm, är one of a kind när det gäller sinne för angelägenhetsgrad, ger alltid hundra procent och är den mest allmänbildade jag någonsin träffat. På alla plan. Han är också en person som ser andra. Påtalar positiva sidor hos folk han träffar och är djupt ödmjuk mot alla världar och alla människor.

Idag såg jag på honom och blev rörd. Han var så lycklig. Jag har inte sett honom så, sedan vi började jobba ihop, för kanske fyra år sedan.

Och det är det enda han är värd. Allt.

Last week of silence

Nästa vecka börjar det hårda livet, med två kurser på Medborgarskolan, och mycket helgjobb. Spännande. Mycket plugg och hemmafrånvaro kommer att prägla denna vår, och vips kommer det vara sommar.

Jag ska verkligen njuta av lugnet denna vecka. Hänga hemma, jobba på privata projekt, krama ur den sista droppen energi, som så väl kommer att behövas framöver.

Men fan va bildad jag kommer att vara i juni. Och stark säkert. Både psykiskt och fysiskt.

Aaaaarrrrrrrrrrgggggghhhhhhhh (styrkeljud).

Tre x fläskfilé

Tre x fläskfilé, originally uploaded by Klarajohanna.

Igår var vi i Stuvsta på riktig finmiddag. Inte nog med att vi fick träffa bröderna Pichas fantastiska mamma Irene, vi blev även bjudna på allehanda lyx i form av mycket vällagad fläskfilé i tre varianter, gino, goda viner, whisky, picada och ett helt rum fyllt med bra musik. Egentligen skulle hela gårdagen kunna beskrivas som lyx. Med start hos Venke som bjöd på den mest gudomliga brunch jag varit med om, Klungans föreställning Det är vi som är hemgiften och slutligen Stuvstahäng. Oj oj, jag hatar allt grått, kallt och blött, men älskar verkligen våra vänner!

Rockbjörnen

Ikväll smäller det, och otaliga timmar i Hannas liv kommer att firas med fyrverkeri, jubel, bra musik och en direktsänd gala. Självklart ska vi alla följa spänningen på nätet där Rockbjörnen sänds. Om hur projektledaren för härligheten tänker, kan man följa här.

Heja Hanna, vad du har kämpat med denna gala, det blir yasuragi efter det här. Lovar!

Så snyggt, så fint

Jag slutas verkligen inte att förundras. Att lägga tiden. Arbetet. Lusten. Så fint.

Förra årets bästa skiva får mig att göra allt!

Kanye West´s 808´s And Heartbreaks är förra årets utan tvekan bästa platta för min del. Och det är på grund av den som jag blivit modig. I stort och smått, men ändå. Jag lyssnar på Paranoid högt som fan i lurarna, kliver ut genom dörren och blir en annan, mer målinriktad människa.

Jag rekommenderar alla att göra samma sak. Sen behöver man ju inte lyssna för mycket på texterna för de är ju inte så muntra, men vissa ger kraft, andra kan man bara studsa med och göra saker man drömmer om.

Jahapp

Idag kan man säga, börjar ett nytt liv. Det ska bli spännande. Mer om det senare. Men det är inget som växer inom mig, om det är så vissa tänker. Om det inte är någon hemsk svulst som jag inte vet om.

Så fort, så lätt

Det tar inte lång tid att komma in i den vanliga lunken igen. Och kylan, som om jag inte gjort annat än vira sjalen runt halsen gör jag det nu som i sömnen, för att inte tala om allt annat som känns så självklart, rutinmässigt och.. och.. tråkigt. Men också kul så klart. Att träffa alla är ju alltid härligt.

Helgen var jobb i Uddevalla. SJ, Best western, möte, föreställning, mer möte, sova, mer möte, sj, hem. Jag vore både dum i huvudet och en otacksam jävel om jag klagade. Helt klart. Jag vet det.

Allting känns ändå lite lustigt tycker jag. Som att det inte händer på riktigt. Men det är väl jag som håller på att tappa det. Idag på tåget sov jag hela resan. Och då hade jag ändå sovit tyå 7,5 timme i natt. Som att jag stänger av när det blir tråkigt och bara.. snark för tusan.. lika bra.

Ja ja, jag skriver bara strunt, så jag ger mig här. Ska låta Jakob och Henke kolla på basket, ta mig lite inlagd ingefära och kolla in min bok om Evita.

Jo förresten, Stellan har skaffat likadana blommor som oss i sina fönster. Jävla härmis. Get a life liksom.

Jaha

Nästa gång vi hörs är det från Sverige. Vi är praktiskt taget färdigpackade och ska snart dra mot Sarkis, en Armenisk restaurang som vi ska ha vår hejdåmiddag på. Bara Amo, Krille, Vero, Henke och jag.
Jaha, det var väl allt, ses i Sverige. Är framme vid 17 onsdag.

Alla pallar inte tango.

Helt uppenbart är dansare ett gäng för sig. I alla fall de som dansar i par. En ska styra, en annan ska lyssna och följa med. Vi hade som jag skrev innan, vår första, och med vår kunskap idag, också enda tangolektion igårkväll. Och det var just det där med styrningen som fick Henke att se rött. Ni som känner honom vet att det uppstår en känsla av panik i honom när beslut ska fattas, framför allt om det är kort tidsfrist. I dans finns det inte så mycket tid att tänka på om man ska gå höger, vänster, bakåt eller framåt, för musiken tickar på i sin takt och så också de andra paren, som väldigt lätt dunsar in i en om man inte är vaken. För att inte tala om konsten att minnas stegen.

Detta, alltihop tillsammans, fick Henke att till slut ställa sig med armarna längs sidorna, helt stilla och beslutsam, uppgiven, på dansgolvet. Vi hade försökt i nästa en timme.

"Näe, jag tycker inte att det här är roligt. Jag vill inte mer."

Jag försökte muntra upp honom, ge tips, säga att komigen nu, vi dansar lite bara. Men jag märkte snart att Henrik verkligen inte ville. Kanske var det en av de få svagheterna i denna nästan fullkomliga människa som blev för uppenbara? Att fatta beslut, stå för dom, och driva framåt är inte Henkes starkaste egenskap, och det är ingenting han hymlar med. Det var därför inte mer än rättvist att vi till slut satte oss ner, pustade ut och såg danssejouren som ett mindre äventyr, avslutat och förlagt till banken av roliga historier att berätta på middagar.

Jag kan väl också tillägga att jag vid ett flertal tillfällen på dansgolvet var sugen på att peka riktning, räkna in, och få igång oss. Och det är min svaghet. En av många.

Opposites attract, eller vad det heter.

När det känns som hemma.

Det börjar bli den tiden nu, när gatorna, tanterna, sopbilen, nyckeln i låset och den rostade mackan till frukost börjar kännas som hemma. För första gången idag har jag fört en längre dialog helt ensam på spanska. Jag sitter på ett kafé som har trådlös uppkoppling, och det var vid frågor om den som samtalet uppstod. Henke är på utflykt med sig själv i en park. Jag ville hellre stanna i stan, kolla i affärer, skriva, data, ja ni vet. Oavsett, känns det som att det fan går at klara sig bra med en fjantig liten spanska, bara uppsåtet är gott.
Vi löste mitt uppkopplingsproblem och nu sitter jag här med min färskpressade apelsinjuice, lite svett på ryggen och ett mycket lyckligt inre.

Utanför sitter en turist och dricker Champagne medan han blickar efter nästa ställe att kolla in. Gatan vimlar av tänkbara ställen. Ni märker. En turist. Precis som jag alltså.

Ikväll ska vi på vår första tangolektion. Tack vare Petra, Alex och Nike ska vi få testa på och det ska bli sjukt spännande. Halv tio. Puh. Får nog bli lite vin innan.

Nu ska jag kolla in svenska ambassadens hemsida.

Kort.

Lite kort ska jag berätta att allt är mycket bra. Vi försöker få ut så mycket som möjligt denna sista vecka här i Buenos Aires. Igår var det enormt varmt, så det blev en slö dag, med en runda på stan för att uträtta några ärenden. Vad har vi egentligen för ärenden att göra i Buenos Aires kan man ju undra. Men jo, vi har uppenbarligen ett och annat, vilka de är, är vi inte själva riktigt klara över.

Idag ska vi också ut på stan, kolla in lite prylar som vi inte hunnit med, men som borde få sig en titt. Stadsbibblan till exempel. Nu ska vi käka rostat bröd, sen staden, solen, den höga pulsen, livet och myllerkaoset som jag ÄLSKAR.

Vi hörs hörni.

Födelsedagsmiddag I

Det är inte så pjåkigt att lägga ihop två länders traditioner. T ex. Argentinas och Sveriges. I Argentina firar man ofta födelsedagen med middag dagen innan, eftersom man äter middag så sent här, så att man ändå hamnar på födelsedagstid om man råkar käka ihop. Lika bra att fira då helt enkelt. I Sverige firar vi ju födelsedagen dagen då vi fyller och käkar på kvällen. Nu, detta år, firar jag på både sätten. Igår käkade vi (Henke, Amo, Krille och Vero) på ett underbart och sjukt billigt ställe, strax över tolv blev jag sjungen för och fick skumpa. Jag älskar hela idén och vill att alla dagar ska vara som kvällen igår. På bilden ser ni oss alla utom Vero som tar bilden.


Ikväll har vi bokat bord (samma personer)på en finare restaurang och ska träffas om ett par timmar. Dagen har spenderats vid poolen och lite på stan. Jag kan lätt fortsätta stödja detta hyllningstema- Inga problem alls.

Dagens bikt

Bara för att jag valde att utesluta matprylen i mitt nyårslöfte tror jag visst att jag kan bete mig hur som helst. Som nu till exempel, när jag utan varken dåligt samvete eller tanke på framtidens konsekvenser dricker öl och äter chips. Jag menar, vem tror jag att jag är?

Ooops, måste dra, Henke, Amo, Krille och Vero väntar på restaurangen.

Vem tror jag att jag är? Lite dåligt samvete kanske. Då.

Tre bilder säger mer än tre ord i alla fall.

Precis som julafton firades nyårsafton hos Ana-Maria och Rocio. Det blev både utklädning (vad är det med argentinare och utklädning egentligen?), ormdans och nyårsskål. Mat så klart, var också en huvudingridiens. Vi skulle egentligen åkt för att träffa Amo, som var på en annan fest, men eftersom det var svårt att hitta taxi och det till slut blev så sent att det kändes meningslöst att ansluta, fick vi ge upp. Tyvärr. Imorn fyller jag år, och då ska vi käka på ett riktigt flådigt ställe, i vårt älsklingshood. Yey!

när det räknas ner.

Det är en sak när det räknas ner mot ett nytt år, då är det bra. Men att räkna ner mot att åka hem, då är det dåligt. Kort summerat. Vi har nu elva dagar kvar i Buenos Aires och det känns dubbelt. Bra att det trots allt är elva dagar kvar. HEMSKT att behöva åka hem. Eftersom jag är en såda dramaqueen gör det också att jag inte kan tänka på ngt annat än att vi just behöver åka hem. Vad är det för stil?

Noréns dagsbok är slutligen utläst, och hur jag än vrider och vänder på det så måste jag ge den 5/5. Hur hade jag annars kunnat fortsätta läsa den vad det nu är - 1500 sidor tjocka boken? Och fortfarande känna i alla fall någorlunda pepp.

Igår var det riktigt kallt här för att vara i Buenos Aires, vi var tvungna att dra hem för att ta på oss långärmat. Och idag är det mulet. Som om allt liksom är sorgset. Men varför?

Henrik Svensson, vår nya kompis som vi döpt till Amo av olika anledningar, är en rolig bekantskap. En fin. Och oväntad. Det känns väldigt konstigt att vi känner så himla många gemensamma vänner utan att aldrig ha setts. Oavsett är vi glada för att han finns och hoppas att han kanske kommer att vara här även.. senare..

Nu ska vi käka lite sedan ut på stan. Nyårsrean har börjat.

Tjing.