Jag hittade den!

Det vänder snabbt verkar det som. Gnistan är hittad och jag känner mig redo att möta uppförsbacken. Det låter ju så överdramatiskt, och i ärlighetens namn så är det väl också det. Men ni vet hur det känns när man kämpar supermycket med något, blir fartblind och så när man kollar upp så är det man gjort dåligt, slarvigt, och gjort helt i onödan. Det blir så mycket svett och hjärnenergi som går förlorad. Jag behövde två dagars slicka-sår-tid, och nu ska kolla igenom hur illa det egentligen var. Kanske finns det inget att göra, men då får det vara så. Det är perfekt väder för just återtagande av inre heder. Regn, rusk, mörker. Men här inne ljusnar det och ikväll ska jag få sushi.

Tappad gnista

I och med mitt fatala misslyckande förra veckan har min gnista hamnat lite på avvägar. Jag måste komma igång, få bort den dåliga känslan och liksom bara köra trots att det känns både tråkigt och meningslöst. Vet bara inte hur.

Nöff

Om man tar en bild supernära med datorkameran ser det ut som man har superkort näsa. Kolla! Jag har världens lilla uppnäsa. Och ny eyeliner. Ska ut ha en på-stan-kväll och har piffat lite extra. Önskar att jag kunde ta med mig den där korta lilla näsan också.

Usch

Jag är så besviken på mig själv. Jag åh, blir galen rent ut sagt. Jag skulle skickat en sak, som nu när jag läser den är värdelös. Slafsig och inte alls alls bra. Så patetiskt att jag ens tänkte att jag skulle testa. Fan vilken tönt jag är. Nu kommer Henke med världens godaste middagstallrik, direktcoppat från Jamie Oliver. Imorn ska jag bli en mycket bättre och smartare person.

Ojalá!

VIKTIGT!!

Jag vill bara skrika. Åh. Usch. Och folk tror på det dom säger. Fy fan.

Så himla kul!

Jag blir så glad när jag tänker på att både pappa & Elisabeth och mamma & Per kommer och hälsar på innan vi måste flytta tillbaka till Sverige. Jag är helt upprymd och sprallig. Så kul att de kommer att få se hur vi har det, vad vi gör och träffa våra kompisar här.
HURRA helt enkelt! Nu ska bara brorsorna bli förståndiga nog.

Utifrån sett

Medan jag ligger i sängen och vaknar till liv på morgonen brukar jag kolla rakt in i garderoben, där alla klänningar, blusar och kjolar hänger. Jag brukar då komponera ihop dagens outfit, blandat med kläderna som ligger i bortre delen av garderoben som jag inte riktigt ser från sängen. När jag har kommit på något som passar dagens aktivitet och humöret jag vaknat på går jag upp. När jag sedan ska ta på kläderna som var så fina, passade så bra och var så himla mycket jag just för dagen, sker alltid samma sak. De sitter för jävligt. Blusen till jeansen gör att jag till och med ser fetare ut än jag är, klänningen med blommorna blir för gullig tillsammans med koftan med kragen, kjolen sitter för tight (återigen fetman) till tröjan med ränder och allt det där som går att fela, felar. Det slutar med att jag tar på mig underklänning och sätter mig och jobbar. När jag sedan måste gå ut använder jag alltid en av fem klänningar. Aldrig något annat. Hur irriterande är inte detta beteende? Minst en gång i veckan tänker jag: Men so what att jag ser fet ut, jag ÄR ju det! Och so what att det ser lite för gulligt ut, det ÄR ju gulligt med blommor, acceptera det, eller sluta köp sådana kläder. Men så ser jag mig själv i spegeln och blir blossande röd. Herregud, vem tror jag att jag är egentligen? Någon tuff smalis?
Nu har jag bestämt mig, jag ska använda dom. varenda en. Imorn ska jag vakna, välja och visa upp. Hepp.

Meet a Bear

Meet a Bear
Oslagbart. Så bra och så weeee!

Värken från helvetet

Jag blir galen. På riktigt, helt och hållet galen. Det har visat sig att det inte hjälper att sitta på en kudde för att komma upp lite när jag jobbar. Inte ens två. Bordet är fortfarande alldeles för högt /stolen för låg. Axlarna, nacke och armar värker oupphörligt. I början gick det att fixa genom att ha datorn i knäet, men nu funkar inte ens det längre. Det känns lite väl tantigt att vakna på natten av hemsk värk redan nu, jag hade tänkt att vänta med det i alla fall femton år till. Men visst, allt kan man inte råda över.

Hörni, kolla in!

Ni måste ta en sväng förbi Petras och mitt nya älsklingsprojekt. Från och med nu är det där ni hittar allt nödvändigt och mycket mer om böcker, författare och branchen i stort. Ett måste om ni gillar att läsa, helt enkelt.

Breakfast Book Club - den enda bokklubb ni behöver!

Dagens låt!

Bästa Sara skickade detta låttips, och jag blir så galet taggad att jag inte kan sluta studsa.

Kimbra - Settle Down from Forum5 Recordings on Vimeo.

Kanske är det farligt?

Jag fick en plötslig oro för att vårkänslor för många perioder om året faktiskt kan vara farligt för hjärtat. Tänk om spritt, pirr, hets och virr kan göra att det plötsligt bara lägger av. Kanske ska jag börja ta det lugnt, inte vara så lättvindigt lättroad.

Bubbelpirrhippflippweeeoo!

Jag känner det som att jag eventuellt skulle klara vad som helst nu. Så är det så klart inte, men det KÄNNS så. Mycket roligt händer, jag håller på att bli av med halsontet och tröttheten, Henke ska laga sin supermegagodastarka köttfärssås till middag, jag har listorna fulla av att-göra-prylar som jag i ett fartvindstempo bockar av lätt och smidigt, och våren och värmen är här när som (våren är i ärlighetens namn inte här förrän 25 september, men värmen är här när som) helst.

Om ni har tänkt be mig om en tjänst eller två, är det nu ni ska göra det. Jag lovar att jag säger inte nej (tror jag).

ps. jag har också en tonsäkerhetsdag idag. Ibland är jag så fenomenalt tonsäker att både jag och min omgivning blir förvånad. Inte alltid alltså. Men väl ibland. Som idag. ds.

Åh Emmy!

Jag längtar fanken lite till Emmy-galan. Tolv dagar kvar och jag ska sitta bänkad med skumpa och snittar. Det är ju så himla himla himla kul ju. Eller? Jag tycker det i alla fall.

Burr och aj

Hur svårt kan det vara för en hals att bara sluta göra svinont och leva på som vanligt? Nu har jag fått tipset att gurgla (alltså jag kan inte skriva det utan att tänka på hur det låter när jag säger det. Inte så snyggt med min dialekt) saltvatten några gånger om dagen. Så nu ska jag göra det. Det är en smart peson som tipsat, så jag tror faktiskt att jag kommer att vara helt frisk på onsdag.
Men tills dess: buhuhuu och ajajajajaj.

veckans bloggtips:

Jens fantastiska köttkvarn! Matinspiration, recept och personliga tips på det allra bästa sättet.

Truls

Har varit inne på 1800-talets mitt och slut en längre tid. Researchar mycket till en grej jag skriver. En sak som jag reagerat på är hur vanligt namnet Truls var, jämfört med idag. I flera böcker och i olika delar av landet nämns män och pojkar som heter Truls. Jag känner mig helt uppfylld av detta namn och undrar varför nästan ingen heter det idag. Eller gör det?

Truls liksom, hur fint som helst!

Indiskt på väg!

Som sjuk i det Bromanska hemmet på Soler 6055 blir man behandad som en kung. Filmfestival och home delivery, ingefärsthé och pannpussar. Nu är det paus i andra i filmen i festivalen som Henke har komponerat ihop och det väntas starkt indiskt lamm. Som jag älskar! Efter att ha tagit en tablett till känns kroppen lite mer behändig än innan, men fortfarande så öm att jag knappt kan röra mig.

Well, jag klagar inte, på avdelning 48, som pappa skulle sagt, är läget under kontroll.

LÄS!

Lena Andersson, genialisk som vanligt. Oerhört fint och bra skrivet. Så sant. Så sant.
DN idag lördagen den fjortonde augusti.

Min hörna

Jag älskar min plats i hörnkafét. En djupturkos fåtölj i sammetstyg. Jag har så länge velat visa er hur det ser ut, men har inte velat ta med mig kameran för att plåta inredningen, kanske av någon form av stolthet, vet inte. I vilket fall var jag där idag efter sju veckors frånvaro. Och killen, ni vet han som tror att jag är kär i honom, och som därför blir generad när jag kommer in, och som därför gör mig generad så att jag rodnar, så att vi till slut både är röda om kinderna och snackar alldeles fört fort, han blev jätteglad. Han ropade på sin kollega, den superfina tjejen, och sa "Kolla vem som är här!" "Hola, sa jag, todo bien?" blossande kinder och lite blank i pannan. Min vanliga plats var ledig så jag satte mig. Och så kändes det så otroligt kärleksfullt och tryggt på något sätt. Jag ville aldrig resa mig, aldrig gå därifrån, men så blev jag så klart kissig (det är ett barnord säger Henke, men jag fattar inte vad man annars ska säga. Helt ärligt alltså) efter en timme och var tvungen att lämna platsen. Men bara för en kort kort stund. Sen kom Henke, och då kom jag på att jag kunde ta kort på väggen bakom mig i alla fall, med datorn, men det blixtrade så förbannat så jag vågade bara ta en bild, och den är här. Jag sur som vanligt, och knappt någon vägg. Får ju ses som oerhört misslyckat. Men jaja, ett försök i alla fall.

Only for you my friends.

Dagens upptäckt

Natalia La Fourcade är en mexikansk singer/songwriter som jag nyss upptäckt. Hoppas att hon ska spela i Buenos Aires snart. Har hört att hon hänger här en del.

Depeche Mode-tanke-spin off

Idag tänker jag på Alan Wilder. Han är ju fin. Och han ska spela i Buenos Aires i november med sitt band Recoil. Gud va jag ska på den konserten. Och så tänker jag även lite på Andrew Fletcher, som när han var i Buenos Aires för två år sedan (Vero har berättat) VJ:ade DM-låtar. Så himla fint på ngt sätt. Lilla Andrew.

Mest mest; Alan.

reklammorgon

Ni vet sådana där morgonar som alltid är i reklamen. Klockan ringer vid sju, solen är sedan länge upp och ljuset är sådär ljuvt. Alla är glada och utsövda, spända på dagens händelser. Bluff och båg rakt av. Men inte idag! Idag var en sådan morgon. Klockan ringde, solen var uppe, allt var ljust, ljuvligt och fint, jag skule möta Vero klockan 09.00 för promenad. En timmes rask gång runt den lilla sjön och sen hem igen. Frukosten stod färdig och solen väller in i lägenheten genom de stora balkongdörrarna.

Bra, bra, bra. Så här fortsätter vi tycker jag.

Blomma då!

Jag är orolig för alla blommor och träd på balkongen. De känns sura, för att inte säga bittra och missunsamma både på varandra och på oss . De är aviga och motvals. Riktigt irriterande och jag vet inte hur länge jag har tålamod att klema bort dom. Bara för att vi åkte till Sveirge i sex veckor. Så jävla ocharmigt med avundsjuka tycker jag. Ge mig vatten, ge mig vatten, ge mig vatten. Ja, om ni blommar! Herregud. Jag bara ger och ger och ger och ger. Men vad får jag tillbaka?

förkvällspepp

Dags för byte av nagellack. Dessa står det emellan. Tänker att det kommer att bli så himla mycket roligare att skriva om en av mina texter efter att jag fått blanka fina naglar. Så jag testar.

Error

nu ska jag sätta igång.

så. Ni fattar. Jag är en timme efter i schemat. Verkligen dags att ta tag i saken. Men det enda jag kan tänka på är middagen. De där vietnamesiska springroles:en. åh, jag älskar vekligen. Jajaj, inget skrivet, ingen middag. Och för den delen ingen lunch heller.
Vem jag nu försöker lura.

Men ååååh!

Jag är så sjukt ofokuserad att jag fan blir galen. Jag kan ha en knivskarp koncentration i tio minuter, så händer det något utanför, Henke börjar snacka eller musiken ändrar volym, så är jag helt uppdragen ur där jag befann mig och kan inte försätta mig där igen hur mycket jag än kämpar. I alla fall inte på länge. Minst flera minuter. Som att bli väckt när man verkligen behöver sova. Stressen över att just inte sova är värre än det faktum att man inte gör det.

Jag blir galen och inget blir gjort. DÅLIG kombo.

Dagens skummaste

Jag går i strålande sol, kylig luft, lycklig, nästan sprallig. Kollar i olika skyltfönster på väg hem från frisören. Så kommer den riktigt grymma möbelsecond hand-butiken som tar så jävla mycket pengar för sina möbler. Utanför står flera praktex av diverse oemotståndliga fåtöljer och bord. Jag stannar till lite för att titta in ett sideboard och plötsligt, i tanken, tror jag att jag befinner mig på Gotland. Det är sant! Det tar kanske tre sekunder för min hjärna att korrigera den ovanligt vilsna riktningen. Men ärligt, jag hann ändå tänka "den kan man ju faktiskt ta på fägan över till fastlandet, och sen i bussen till Stockholm" innan jag kom på mig själv. Jag gick ett kvarter i Palermo Hollywood nästan chockskadad, lyssnade på spanskan som tjattrades på trottoarerna, Buenos Aires vs. Gotland, verkligheten överträffar dikten, och uppenbarligen också en hjärnas fullkomliga spratt. Buens Aires vinner alla dagar, alla spratt. Men Gotland? Och varför just då?

Visst är det skumt?

Den nya ordningen

Imorgon är det slut på semestern och saker ska få nya rutiner. Som ska hållas. Jag sitter med kaffet framför mig och Henkes spellista på låtar som han brukade lyssna på "för länge se´n" ur högtalarna. Hur ska jag lägga upp det? Olika uppdrag och lite egenjobb. Allt ska göras utan olika prioriteringsordning. Och så vill jag få igång promenaderna igen. Jag tänker mig ungefär så här:

07.15- upp och hoppa- morgonpromenad
-dusch, fix, trix

09.00 - frukost, kaffe och genomgång av mail och annat

10.00 - jobba (får se i vilken ordning jag tar de olika)

13.00 - lunch

13.30 - jobb

17.00 - ledig

Visst känns det som en bra plan? Jag är en riktig strukturnörd, som nästan inte klarar av att leva utan att vissa saker är fasta. Saker kan komma hipp som happ, det gör inget, tvärt om, bara jag vet att det kan bli så, är jag nöjd.

Imorgon ska jag förvisso till frisören klockan 10.00, så redan där är min plan sabbad, men vi kan väl säga att jag hoppar rakt in på lunchen som en start på vårens rutin.