Mot sommaren! Vi har åkt genom re

Mot sommaren! Vi har åkt genom regn som har vräkt ner. Vinden har skjutit oss från sidan och graderna sjönk som om vi kom in i en annan klimatzon. Men plötsligt uppenbarade sig ljuset. Så vi åker ditåt.

Back in the old days

Min älskade gamla vän och forna balkavaljer Johan skickade precis en bild från just studentbalen. Året var 1997 och tydligen såg vi ut så här vi gjorde oss så fina vi kunde. Rörande och fint tycker jag. Jag blir alldeles varm i magen och slängs på en tiondels sekund tillbaka till pirret jag hade i hela kroppen. Det var ju så stort att få gå på bal i Stadshotellets festvåning! Att det sen slutade med att Johan och jag åkte raggarbil runt torget, varv efter varv, för att Johan ville göra den överlyckliga raggaren glad med lite överdriven entusiamsm över bilen, däcken, tutan etc, är en helt annan sak.

Jaha.

Och så har jag lipat till Rent hus. Det ett jävla aber att ha fått en tv.

Åh jag förstår inte!

De står och fnissar i tunnelbanan. Pannbanden är på. Likaså cykelbyxorna och bältet för miniflaskor med vatten. Tjej/damgängen är många denna eftermiddag och jag har ännu inte förstått vilket lopp det rör sig om. Vårruset var väl igår.

Oavsett vilket lopp det är så förstår jag det inte. Den uppsluppna stämingen, var kommer den ifrån? Ärligt. Är det så förbannat kul att springa i grupp? Jag önskar så klart att jag en dag når av en Lidners knäpp som ger mig insikten en gång för alla. Och fan va jag kommer att kuta.

Bara det där med entusiasmen som de verkar ha, fastän de har helvetet framför sig. Nä, jag fattar inte. Hjälp mig.

Påven. Bakom lås och bom. Äntligen!

Påven. Bakom lås och bom. Äntligen!

Trettioen dagar to go!

Om trettioen dagar sitter jag och Henke på ett flyg mot Buenos Aires. Jag kan knappt förstå att det är sant. Fortfarande är det en del att fixa. Till exempel en inkomstkälla för mig.. Så om ni har något på lager som går att göra på distans- hojta! Jag gör vad som helst. Stort som smått.

Förrätt. Magiskt. I solnedgång.

Förrätt. Magiskt. I solnedgång.

Urfin blivande brud. Idag får hon uppdra

Urfin blivande brud. Idag får hon uppdrag a la top model. Just nu är det prinsessdags.

100 procent blommor. Nästan. Doften, ni

100 procent blommor. Nästan. Doften, ni kan bara tänka er. Men vad är det för träd?

Honey crunch.

Idag fyller en av de absolut underbaraste människor jag känner år. Maken till smart, generös, rolig, bjussig, finurlig och nyfiken person finns inte. Och det kan jag lova.

Grattis älskade Hanna.

Saker jag skulle vilja kunna:

* spanska

* sluta lägga mig i allt och låta folk göra som dom vill

* få på mig alla mina kläder som hänger och ser svinigt snygga ut, men som på blir som hån mot de som gjort dom

* skriva snabbt snabbt på tangentbord, som till exempel Hanna, Hannah och Venke

* komma ihåg saker jag läser (varför minns jag INGENTING?)

* kontrollera min rödblossande rodnad, som gör mitt ansikte blankt, tjockt och svullet så fort jag skrattar, eller blir tittad på

* dra vitsar

Dagarna swishar förbi. Swish. Swish.

Det är inte klokt. Idag var tanken att jag skulle sitta vid ett skrivbord, från kl 08.30 till ca 17.00 och bara bara bara jobba jobba jobba. Ni vet. Så där jobbandes som man liksom inte riktigt kan beskriva för att man jobbar så mycket. Ungefär så, skulle jag jobba. Så mycket! Listan var lång. Oj oj oj. Men eftersom jag skulle jobba så in i helvete så var det ingen större utmaning. Och visst, jag klarade av att bocka av listan hela vägen ner till sista bokstaven, men sen då? Jo, med tiden blir det som bekant ny bokstäver, ord och punkter som läggs till på listan att göra. Och ja, nu är den om inte längre, så i alla fall lika lång som den var i morse.

Förargligt skulle jag vilja säga. Eller snarare, jag skulle inte vilja säga det, jag skriver det hellre, eftersom min dialekt inte tillåter för många sk. "R" i följd, och framför allt inte i kombo mer andra konsunanter. Ja ja. Ni fattar i alla fall. Förargligt. Det är vad det är.

Och imorn kommer mamma, det ska bli kul.

Räddningen!

dålig kläddag

Åh, jag hatar när kläderna kändes perfekta på morgonen, men tappar charmen bit för bit, ju längre dagen går. Jag känner mig som en skogsarbetare på kontoräventyr. och skorna. Så olyxiga att jag inte vill gå ut från kontoret. Fan va tråkigt.
Fick tips om att det finns en röd fin slokhatt på Lindex i Hallunda centrum. Men jag tror inte att den hade gjort saken bättre. Roliga, visst, men hade jag känt mig bättre till mod?
Imorn lovar jag att inte vara så trött och tråkig på morgonen, utan vara pigg, snygg, smart coh piffig.
Som alltid annars.

promenadlektyr

Jag lyssnar just nu på Susanne Bröggers Creme Fraiche läst av Nina Persson, när jag är ute och går. Rosig om kinderna av de välformulerade meningarna om sex, kön, längtan och äventyrliga resor runt jorden, spatserar jag vårtorra trottoarer fram och känner mig skyldig. Vet inte till vad, men det känns både roligt och spännande, så farligt kan det inte vara, resonerar jag. Att Susanne Brögger var en föregångare visste jag, har aldrig bara förstått exakt hur. Med Nina Perssons osentimentala läsning blir historien om människan ännu mer häpnadsväckande.

Fler, eller i alla fall längre promenader åt folket, och oj va allt skulle vara annorlunda.

Det är svårt det där med "att göra-listor"

Jag har hela dagen tänkt att "ikväll, ikväll, ska jag beta av allt." Med skön tusch ska jag stryka över ord för ord så att bordet får ärr i svart. Oj, va härligt det ska bli, tänkte jag. Maten var lagad och äten när klockan var 21. Nu, 1,07 timme senare har jag bara gjort en enda sak som jag skrivit, och har uppenbarligen inte fått känna doften av tuschalkohol mer än en kort kort stund. Besvikelse är fel ord att förklara känslan med. Uppgivenhet passar bättre. Hur fan är jag funtad? Ja, jag undrar. Nu ska jag ta itu med mig själv och den långa raden av ord. Pennan är redo. Korken på. Men redo.

Dagens present!

Jojo, kollegan Henric kom med en låda till jobbet idag. Innehållande denna goding. Till mig! Nu vet jag vad jag ska läsa på flyget till Warszawa! Merci! Gracias! Thanks! Danke! Och så vidare.

bambambambam

Ha ha, så himla roligt. Sitter och fnissar för mig själv här på jobbet. Lyssnar på Morgonpasset och hör Mange Scmidts nya singel som i ärlighetens namn är skitdålig (tycker jag). Och när jag sitter här och ändå ger den en chans hör jag hur han (Mange Schmidt) intonerar varje mening, ord och fras PRECIS på samma sätt som de estradpoeter som vi idag ler vänligt men moderligt åt, eftersom det oftast innebär att de inte riktigt hittat sin egen stil ännu. Ni vet, de som säger alla fraser, verser och dikter på precis samma sätt, och som till slut gör att man som åhörare och publik inte kan höra orden för den sömniga melodin i versen, som. Ja ja, om ni inte vet hur jag menar, så kan ni lyssna på Mange Scmidt så förstår ni. Han kanske inte har hittat sin egen stil ännu, eller vågat.

Det där med ögonkontakten

På senare tid har jag känt att jag börjar skela med ögonen om jag har ögonkontakt med någon för länge. Jag vet inte om jag verkligen gör det, men det känns klart och tydligt. Detta är som det säkert också hörs, ett stort problem, eftersom ögonkontakt är vårt allra tydligaste sätt att visa att vi lyssnar och är fokuserade på den vi talar med. Nu har det blivit en tvångsgrej, som gör att så fort jag börjar prata med någon glider liksom mina ögon isär, vae sig de gjorde de från början eller ej. Jag skelar. Jag får då blinka och låstas som att jag fått något i ögat och börja klia lite med fingrarna, men inte för mycket, eftersom det kanske är farligt, då det ju egentligen inte har kliat alls. Det är sjukt, jag vet. Vet bara inte hur jag ska komma ifrån det. Jag tror inte heller att jag gör det med alla, utan då jag känner at det är extra viktigt att jag visar att "jag är där". Och det eda jag egentligen tänker är: Skelar jag?


Den här lilla sötnosen har i alla fall inga som helst problem med att varken suga musten ur kameralinsen, eller med människor med hjälp av ögonkontakt. Jag får lära av Elsa.

Klädbytarkväll

Igår hade vi, nio vuxna och tre barn, klädbytarkväll galore! Jag kom till Hanna, som fantastiskt arrangerade kvällen, med två mycket fyllda påsar kläder och skor. Kom hem med en. Och oj va roligt det är att bli av med saker som man inte använder och att istället få finfina plagg som piggar upp och gör en glad.

Dessutom fick jag ett par GIGANTISKA och helt sagolika örhängen, som Jenny och Kicki köpt i Madrid- till mig! Ni förstår, kvällen var underbar och maten, vinet, brudarna och barnen gör att jag nu kan bege mig till Polens huvudstad imorgon med hjärtat bultande av kärlek, väskan fylld av nygamla fynd och hjärnan innerligt nyfiken på hur Warszawa egentligen är.

Så härligt, så härligt.

Tre glada jäntor på en mycket speciell dag.

I lördags gifte sig Sara och Christian. Ett fantastiskt bröllop med urvackra huvudpersoner. Inne på damrummet förevigade vi våra glädjestinne trynen. Bruden i mitten. På var sin sida - brudtärnorna.