Bräda i Björns trädgård

Det känns som ett stabilt vårtecken när folk trots kyla ändå drar ut för att åka skateboard i Björns trädgård. Igår var premiären, vad jag kunnat se, och tidigt i morse var det redan liv i ramperna.

Ett annat vårtecken, kanske ännu tydligare, är att vår flytt faktiskt börjar närma sig. Ömsom pirr och ömsom en diffus känsla av WOW-jag-har-ingen-aning-om-hur-det-kommer-att-bli-alls-alls-alls. I helgen ska det i alla fall sorteras på vind och i källare, så att León och Jakob på ett mer långsiktigt sätt kan bo in sig. Vad ska vi ta med oss? Hur många kilo får vi åka med?

Till exempel vill jag ta med mig vårt överkast. Ja, jag hör det själv. Det är både dumdristigt och lite fåfängt. Men ändå. Julklapp från svärisarna. Och så är det så förbannat snyggt. Om allt såg ut som vårt överkast.. Hade allt varit vackert.

Begäret efter mera

Jag är omåttlig, jag vet det. Det är min sämsta sida. Jag har i detta nu lite för många begär, efter lite för många saker. Jag vill sitta i bibliotek, källare, på vindar, i bilar, i soffgrupper med människor som kan lära mig saker. Vad som helst. Jag är beredd att lyssna. Nicka. Humma. anteckna. Jag har nyfikenheten, jag lovar.

Jag vill skriva det som kommer just nu, nu, nu, nu och nu. inte sen inte efter dispositioner, utan följa hjärnan NU!

Jag vill ligga raklång i soffan med amerikanska Elle och låtsas att jag nöjer mig så.

Jag vill göra en låt om människor jag älskar, som mer än ord talade, ord skrivna, ord målade berättar vad jag känner.

Jag vill ställa mig bredvid Henke i köket, klämma honom på rumpan och förbereda maten inför kvällen. Sjunga med i låtarna, waila lite för mycket vicka på höfterna i takt med att löken hackas.

Jag vill skriva ett manifest för passion och mod som jag kan sprida till alla förbannade tråkmånsar som föraktar människor med drömmar, häftig andhämtning och skälvande händer.

Klockan är snart 15.00 och det är lördag. Hur ska jag hinna?

Känn min puls.

Känn.

Du ser,
jag är på gång.

motvilligt men ärligt

Ja ja, jag gillar väl Ben Folds då. Men inte för att jag vill. Jag bara gör det. Vissa låter är fortfarande fruktansvärt tråkiga, töntiga, meningslösa och hjälplöst "man-vid-piano-som-sjunger-om-sig-själv-på-ett-ååååh-så-tråkigt-sätt-aktiga, medan andra är härligt svängiga utan att försöka var souliga.

Så ja, jag ger mig. Han är OK. Ben Folds.

de små överraskningarnas kväll

Om en halvtimme drar vi till tuben i Hallunda för att åka mot stan. Och mot första anhalten denna "De små överraskningarnas kväll". Jag vet allt, eftersom det är jag som är kvällens guide för Henke. Det jag inte vetat är att vi skulle få sällskap av snö i mängder. Och storm dessutom.
Men det gör det hela bara ännu mer spännande inbillar jag mig.

På spåren

Jag vittrar flyt. En hjärna som fokuserar för en gångs skull. En kropps samlade krafter, erfarenheter och minnen som utmynnar i total klarhet. Jag ska komma ihåg denna kvällen, för det är inte ofta som mina tankar är direkt applicerbara på ord. Som nu. Jag tänker och ord formuleras, identiska med hjärnans impulser.

Vad jag önskar att jag kunde vara här för alltid. I tillståndet av kontroll och lätthet. På samma gång.

Jag är någonting på spåren.

Byta bana?

Bilden är lånad från SR:s hemsida
Jag tror att jag måste byta bana och bli journalist. Efter att ha lyssnat på nästan samtliga av alla fantastiska P3 Dokumentär-reportage kliar det i fingrarna. Senast imorse på tuben lyssnade jag på Fallet Cats Falck. Olidligt spännande och intressant. Det var inte så länge sedan jag läste kvällstidningar om henne och vännen som båda hittades på botten i Hammarbyhamnen. Bakgrunden till skriverierna fick jag däremot först nu. Jag tackar public service för denna tjänst och fortsätter fundera på hur bra jag egentligen skulle vara som journalist.

dingdingdingding

Varningsklockorna verkar har slutat verka. Tredje personen som kollapsar på jobbet på två veckor. Kanske dags att tänka om. Dra. Kanske till Argentina?

Och nu har Hannah gått

Det betyder att jag måste ta tag i spanskan. Japp. Om vi hade haft en teve så hade den varit på nu, och det hade varit fullkomligt omöjligt att plugga. Nu lyssnar jag på gamla Sealdängor, sippar vin (jag vet att det är måndag, men Hannah och jag har haft planeringsmöte!)och börjar sakta men säkert att närma mig COM+, min spanskabok. Jag har den inte ännu i handen, men snart. Ganska snart.

Jag har lovat mig själv att inte lyssna på "Idol-Rasmus" någon gång idag. Det måste bli nedtrappning.

Nämen jag tänker inte kommentera vädret.

Blogg - check

Det är en spännande tid nu. Planeringstid. Dock kan det hela kännas väl stort. Oomfångbart liksom. Därför känns det alltid fint att bocka av på listan. 1. maila blablabla- check. 2. Kolla upp kostnad för bliblibli - check. 3. Peppa dendenden - check. 4. göra tidsplan för blobloblo - check.

osv. - check.

så jävla proffsig

så jävla proffsig, originally uploaded by Klarajohanna.

Hannah är så snygg och proffsig. Möte. Kavaj. Uppstyrd. Oj oj.

Så himla konstigt

Det finns en snubbe på min skrivarkurs som tänker rätt likt mig. Eller jag som honom. Från början märkte vi det för att vi tangerade samma ämnen i skrivövningarna. Týckte att det var småkul sådär. Typ, "ja, att du också tänker så. Det var ju lustigt". Inte mer. För varje gång som vi setts nu, i klassen, läst varandras texter, gett feedback, haft olika teman, uppgifter, utgångslägen och ingångspunkter, så blir det mer och mer likt. Allt. Det vi skriver. Inte som att vi härmar varandra. Utan som att vi är på samma plats.

Till idag skulle vi skriva dialog. Tema brett. Ni fattar. D. I. A. L. O. G.
Han skriver en text om två 12-åringar som bråkar över en storebrorsas behandling av de yngre. Om hockeybilder. Om känslan av att vilja en sak, men göra en annan.
Jag skriver om en 9-åring coh en 12-åring som bråkar med sin mamma. Om hockeybilder. Om känslan av att vilja en sak, men göra en annan.

Erkänn sjukt. Vi kunde skrivit om VAD SOM HELST, men båda väljer att skriva om fucking HOCKEYBILDER.

Jag ger mig. Jag måste vara synsk. Eller han. För det var två jävligt bra dialoger.

Måste bara..

... Jordin Sparks - one step at a time gör min morgon om möjligt ännu bättre än den var för två minuter sedan. Holy crap vad jag inte är en pungluftarperson. De kan få stå hur mycket de vill i sina bredbenta tuffposer med gitarrer på magen, de där rockkillarna. Jag håller mig till tightproducerade RnB-brudar istället.

Dagens måste.

Förutom att solen väckte mig imorse, vilket jag ser som ett mer än väl tydligt tecken på att jag ska få fira med en "fin-kaffe" på väg till jobbet, finns det ett annat måste denna dag. Plugga. Jag kan inte hålla på så här. Det är för jävligt. Jag måste skriva, läsa och lära mig saker. Det är snart april och då går mitt gymkort ut. Plötsligt kommer jag inte kunna varken lära mig spanska, lära mig skriva eller lyfta tunga saker. Alla kurser och kort kör helt enkelt på sista refrängen och det är lite stressande.

Idag ska det pluggas.

Var kommer sminket ifrån?

På något sätt får jag smink hemskickat till mig. Två gånger har det kommit paket med olika typer av sminkprylar av märket VeVay. Och ärligt, jag förstår inte varför. För inte har jag väl betalat någon faktura som kommit, utan att tänka på det? Googlar man på Vevay kommer man till en sida som längst upp har tips på var man kan förstora brösten. Vad kommer att hända härnäst, blir genast min fråga, ställd med aningen darr på rösten?

Tänk om jag vaknar upp en morgon och har opererat mina bröst? Utan att veta det. Eller för den delen betala. Det vore skumt. Kanske till och med höjden av skumhet (eller vad det nu kan heta).

Men bara för att jag nu får dessa produkter hemskickade tänker jag att jag ju måste använda dom. Så räds inte vänner om jag nästa gång ni ser mig har lite för mycket puder, har struntat i "antingen ögonen eller munnen-regeln" och kör med spackel på alla delar det går, enda ner på halsen. Räds inte. Det är bara jag. Mitt nya, smink-på-posten-jag, som äntligen vågar sig ut i vårsolen.

Alltså apelsiner..

Det är min nya favoritgrej. Ja. Alla kategorier. Nästan i alla fall. Som tur är, har vi hela köket på plan fem full med apelsiner känns det som. Och inte är de varken svårskalade, klibbiga, kärnfulla eller annat jobbigt. De är bara svingoda.

Är det våren, eller är det bara jag? Eller apelsinerna, som gör mig pirrig som attan!

Wohoohoow.

Ja, idag är verkligen en sjukt sjukt stressig dag. Så stressig att jag måste skippa skrivarklursen och jobba jobba jobba. Tråkigt, javisst, men samtidigt överkomligt. Jag har nämligen en make som lovar att agera kock, städare, och peppare under mitt kvällsarbete. Känns bra.

Just nu har jag så många prylar i huvudet att jag knappt kan stava de allra enklaste orden. Konstigt. Och så har jag inte mina glasögonen med mig till jobbet heller. Så just nu längtar jag efter hemgång, sätta mig vid datorn, ta på mig glasögonen och sitta sådär bekvämt som det bara går när man är hemma. Kanske ska jag dra det till och med så långt att ta på velourdressen. Kanske.

Hetaste heta!

Alltså att Peter, Bjorn and John ska vara förband till Depeche Mode i USA är fanimej det bästa jag hört. Gud vad roligt! Bara att gratulera både fansen och båda banden!

Jag kom på en sak också..

Idag när jag gick med kassar från italienska delin till lunchen som vi skulle ha till ett möte, kom jag på att tänkande ju ändå måste vara det allra bästa. Jag kom på det för att jag hade en väldigt jobbig backe framför mig, och två väldigt tunga kassar att konka på. Det såg, för att inte säga omöjligt, så i alla fall jävligt jobbigt ut, bilden jag hade framför mig. Jag tänker på nå´t kul sa jag inombords till mig själv. Så, ja, det gjorde jag. Tänkte mig in i hur jag skulle se ut som svinsmal, vilka kläder jag skulle ha då, och hur jag skulle trippa om kring och förmodligen vara rätt dryg. Hann inte avsluta tanken, faktiskt inte ens komma dithän att jag insåg att jag aldrig kommer bli en liten speta utan får nöja mig med.. det jag positivt brukar kalla "former". Jag var utanför jobbet. Backen var ett minne blått, förvisso med en vag påminnelse i och med mitt något andfådda syrehämtning, men ändå. Det här med att tänka är ju för fan tia. Man kan göra det när som helst. Och ingen märker det. Inte ens man själv.

Härliga måndag!

Jag har haft en mycket bra måndag. Och som jag skrivit innan så är måndag och tisdag lite av mina nya favvisar. Just nu lyssnar jag på Stina Nordenstam, väntar på att klyftpotatisen ska bli perfekt knapriga och sen ska jag börja plugga. Först några timmars spanska, och sen några timmars skrivande. Som hittat. Jag älskar att varje dag som går också blir en närmre avfärd till Argentina, och nu går tiden så himla fort. Shit alltså. 25 juni. Det är en bit bort, men ändå, snart bara tre månader. Om jag ska räkna lite positivt.

Yet another night of studying

Det är en bättre vecka denna veckan. Inga magsmärtor och kul på spanskan även om den är grymt svår. Alltså hur kan man komma på så många olika sätt och regler för att använda nadien, ningún, ningúno, ningúna, algún, algien, nadie och fan vet allt. Jag blir galen. Men skit i det, detta började ju som ett så himla positivt inlägg. Inte sabba det. Det var i alla fall kul ikväll, och på bara en timme har jag lyckats skriva uppgiften till morgondagens skrivarkurs. Känner mig väldigt bra. Fick till och med sushi för att jag är så duktig. Trots stränga sparbeting i privatekonomin.

Det är Leónvecka denna veckan, och det är väldigt uppmuntrande, för han är ju ett så intelligent litet barn. Som älskar dinosaurier. Och lär mig massor om olika djur, och det är bra för jag är helt värdelös. Alltså, riktigt sjukt, löjligt och patetiskt värdelös på djur i alla former. Så det är ju bra. Att han lär mig.

Nämen om jag skulle plugga lite spanska och läsa alla de andra i klassens texter till morgondagens möte. Lika bra, om jag ska kunna fortsätta att känna mig så här lyckad.

So long, good night, auf wiedersehen, y buenas noches amigos.

johnny boy

johnny boy, originally uploaded by Klarajohanna.

Ja, vad säger man när någon sjunger så att håren fan ta mig står åt alla håll å kanter för att det är så fasansfullt vackert? Heter det något? Jag vet inte. Men så har i alla fall kvällen varit i samkväm m John Legend. Arren var inte något direkt att hänga i granen, men rösten. Värt allt!

Som om någon hörde mig!

Jag dör, fick just ett ängla-sms från finaste Venke, som löd: Jag har en biljett över till John Legend imorn, vill du vara min date? JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Weeeeeeeeee. Nu magjävel, ska du får ågot att tävla mot! ha ha ha, jag dör på riktigt!! Hi hi hi hi.

Stabilitet är kanske det bästa trots allt

Jag har aldrig förstått varför folk hela tiden längtar efter stabilia förhållanden för allting. Att veta hur allt ska gå, vart man är på väg, hur det ser ut eller vad ens roll i ena och andra fallet kommer att vara. Jag har älskat motsatsen. Det mer spännande. Och ja, inte förrän nu, denna söndagkväll, efter fem dagars gruvlig magont, kan jag på något sätt se fördelen med stabiliteten.

Jag antar nämligen att smärtan är straffet för min totala omåttlighet till personlighet. Att jag hoppar på varje känsla inombords och följer den, tills en ny visar sig, vilket i slutändan blir en rejäl loop i bergodalbanan och shit va kroppen inte verkar gilla det.

Jag vet inte om jag har rätt, men jag antar. Att mina glädje, pepp och livsälskande veckor efter hemkomsten från Argentina har tärt på mitt inre på något sätt. Förjävligt. Låt mig vara glad, äta för snabbt, hetsa lite extra, gå upp i några för många saker, lite för mycket.

Usch, jag önskar mig en smärtfri mage, det är allt.

Grattis världen till två nya människor!

Familjerna Mårtensson-Hägg och Drufva-Svanbom har denna helg lyckats begåva jorden med ytterligare två små personer. En flicka och en pojke. Bra jobbat allihop!