Jag gör mig bättre.

Kanske är det ett önsketänkande, men jag tror att jag gör mig bättre både fysiskt och psykiskt på en svettig sida jorden. Som nu. Och här. Det är riktigt jävla varmt, svettigt och stilla, och jag mår prima. Jag vet, jag vet, första veckan i värme är rolig för alla, men det känns som att det äntligen finns en anledningen till att jag är den svettigaste människan på jorden. Min kropp VILL svettas. Den VILL ha motstånd på promenaderna. VILL ha tunna lakan som täcke på natten. och VILL ta för givet att det blir en fin dag imorgon också.

I jul kommer jag att sakna ihjäl mig efter vinter, kyla och mys. Men tills dess- Välkommen underbara värme- Jag ska vara mitt allra allra snällaste, jag lovar!

Lugnet

Den bästa känslan som finns, är den där nöjda, som infinner sig när man gjort något bra, kämpat och nått resultat. Det kanske är lite överdrivet att se Gretas första arrangemang som ett superlyckat, men minst sagt lyckat var det, skulle jag säga. Mycket folk, många som frågade om oss, gillade i alla fall delar av utställningen, älskade våra bakverk, vi sålde i princip slut på de fina påsarna och 75 % av biljetterna köptes av folk som, ja, kom för att de ville se Gretas grejer, ingen annans, och det känns mycket härligt.

Idag har jag bara läst, fångat sol, tänkt och kollat mail. Imorn blir det skrivande. Och sol. Och så planering inför nästa gig så klart. Just you wait and see.

Ni håller väl koll?

Frustration

Jag blir så störd inombords när jag tänker på att vår lilla utställning idag, på festivalen, inte håller samma höga nivå som vi hoppats, och det för att postgången inte håller vad den lovar. ÖVER HUVUDTAGET! Skivor och foton har skickats monterade och klara, betalade med överpris för att utan problem hinna hit till idag, men nä. De har inte kommit. Varken skivorna eller Anders Thessings originalfoton.

Vi gör så klart det bästa av situationen, men fortfarande- FRUSTRERANDE!

Bang om Bang

Just nu läser jag en underbart inspirerade bok om Barbro "Bang" Alving, sammansatt av "Ruffa" Alving, Bangs dotter. Jag har sedan jag gick på högstadiet vetat vem Bang är, eftersom mormor och morfar uppmuntrade mina dåvarande journalistdrömmar med att berätta om legenden. Nu, femton år senare, känns hon mer aktuell än någonsin, förmodligen för att jag inte riktigt fattade Bangs storhet när jag först hörde talas om henne, och mindre för att tiden gjort henne mer betydelsefull. Oavsett, känns hennes styrka, principfasthet, mod och raka sätt att uttrycka sig på som otroligt värdefulla egenskaper i rollen hon tog sig från 1930-talet och framåt. Jag skriver "tog" sig, eftersom det är precis den känslan jag får.

Det Barbro Alving inte fann sig i, lämnade hon snabbt åt sidan med en tydlig harang om varför. Det hon däremot ansåg viktigt ägnade hon oändliga timmar och mycket energi, och visst har hon förändrat världen, på sitt sätt. Vad sägs till exempel om att hon tillsammans med Elin Wägner startade kvinnoaktionen för fred- Ned med vapnen 1935, gick ur Svenska statskyrkan 1952, i protest mot kyrkans syn på kvinnoprästfrågan och avtjänade en månads fängelse på Långholmen 1956 för vägran att enrolleras i civilförsvaret. Alla resereportage hon skrivit från stora händelser som OS i Berlin 1936, Världsutställningen i New York 1939, Quislingrättegången 1945 och ifrån Hiroshima 1948 gör hennes verk till oändliga källor av personliga iakttagelser.

Boken som dottern Ruffa Alving sammanställt, är inte i sig enastående, eftersom den bara vidrör en bråkdel av Bangs samlade skrivna ord, men den ger inspiration, skratt, kunskap och i alla fall för mig; ett jävlar anamma.

Inte vika sig, inte låta sig trampas på!

Om inte det är en bra känsla att få när man läst en bok, då vet jag inte vad som är.

Mer Bang åt folket! säger jag.

Som Lindsay

Om ni någon gång undrar var den där gamla tjockissunkmänniskan Johanna Broman tog vägen, så ska ni leta efter någon mer i den här stilen.


Jag ska nämligen operera mig så att jag in i minsta detalj ser ut som Lindsay Price, som nästan nästan håller på att slå Audrey Tautou i målbild.

Måste påbörja vägen mot Lindsay nu.
Ciao!

Det grå hårets tid.

Jag har haft grå, eller vita hårstrån sedan jag var tjugo. Inget världsomvälvande med det. Inte heller med det jag kommer att skriva nu. Men ändå. Mitt hår har varit ofärgat i ungefär tre månader och holy moly vad grå skalle jag har.

Så det är dags att köpa en kartong med färgprylar. Och då blir jag genast sugen på att göra något oväntat, även om jag vet att det ALDRIG blir snyggt. Längtar till den dagen jag inte vill experimentera med mitt hår och min frisyr längre. Då ska jag kanske låta alla mina hundratals grå hår vara också. För jag kommer säkerligen vara bortåt hundra innan det händer.

Mitt fynd!

Förra helgen var vi på marknad, som de av er vet, som följer oss på den här bloggen. Jag hittade en tidning från 1965 med inget annat än Marilyn för hela slanten. En hyllningstidning två år efter hennes död. Vilken lycka! Inte hennes död, utan att jag hittade den. Tidningen är lite trasig här och där, så jag funderar på att ta tillvara de finaste bilderna, skära ut, och rama in. Då kommer tidningen ändå att bevaras i sin helhet i alla fall nästan. Plus att vi kommer att få underbara bilder att klä väggarna i vår nya lägenhet med, när vi nu får den.

Den ljuva värmen!

Det är helt galet här nu. Från att ha varit riktigt kallt vissa dagar, då jag till och med har haft vantar och halsduk, är det sedan igår hur varmt som helst. Idag har det varit 27 grader till exempel. Men det ska visst bli bara 17 imorn. Skumt, visst?

Nu sitter jag i vardagsrummet med e tunna vita gardinerna flygande in i rummet, från vindpustar genom det öppna fönstret. hur romantiskt som helst.

Vi har även handlat för några dagar framåt; pasta, kål, morot, potatis, tomater. Ja, det är sånt vi äter för att ha råd. Men man kan piffa till det mesta. Ikväll blir det pasta, olivolja, chili, persilja och vitlök. Inte så äckligt.

Gretas är i stan!

Nu kan man kolla in den tillfälliga formen på hemsida och blogg. adresserna kommer att vara desamma, men snart ska de båda vara snyggare och lite mer... ja ni vet. Härliga.

Istället

Bild lånad från dn.se
Istället för att läsa Hypnotisören ska jag börja harva mig igenom dessa för att se om de verkligen är tio böcker som förändrat världen. I och för sig, hur ska jag kunna säga bu eller bä, det är inte direkt så att jag kan kolla upp om det är så. Att de har förändrat.
Men förhoppningsvis kan jag tycka bu eller bä utifrån min personliga smak.
Ska bli spännande.

Typiskt

Fanken. Jag hann aldrig läsa boken innan det uppdagades vilka författarna bakom pseudonymen Lars Kepler. Och nu har jag tappat sugen lite, för halva lusten låg i mystiken kring vem som författat historien.

Jag tror att jag ska vänta ut hetsen och läsa Hypnotisören om några år istället.
Sådan är jag, en tönt som tappar intresset allt för snabbt.

Oj oj oj, nu är det hektiskt!

Om lite mer än en vecka är vårt första gig. Mycket ska fixas och grejas med. Många mail, många texter till diverse hemsidor, flyers, postgångar som ska funka, människor som ska gilla det vi gör.. Ja, mycket är det. men så ofantligt kul!

Nu måste jag fixa en blogg. Ses sen.

Jag vet, jag vet!

Ja, ja, det är lite väl patetiskt av en faster att lägga upp massa förbannade bilder på sin brorson, men eftersom jag inte sett honom live på två månader efter att ha sett honom varje dag tidigare måste jag nu. Här är han. Mohikanen slokande och ögonen fokuserade. Han blir mer och mer lik brorsan också. Bra eller dåligt? you tell me.

Vårkänslor!

Wohoo, idag var det över 20 grader ute (lite olika gradantal beroende på var man tittade) och känslan av att våren är på G har varit omöjlig att ta miste på. Oerhört härligt!

Så klart börjar jag genast få klump i halsen och blir på hemskt humör vid tanken på att jag ska bära bikini om några månader. Detta ständiga helvete med fetma. Jag hatar det. Verkligen. Men lik förbannat kan jag inte gå ner. Det går liksom inte. Som att jag som straff för något jag gjort, måste gå omkring och se ut som en färdigjäst och vandrande degklump.

Trots det var dagens värme en välkommen vändning, och det finns ju kläder för sådana som jag också, även om det skulle vara kul att kunna se lite jävla piffig ut någon förbannad gång. Ja ja, lite dåligt humör är kvar. Men det går över.

Och ni glömmer väl inte att kolla in på www.bromansiba.nu ibland va?

När den äntligen är slut

Boken jag läser är verkligen inte en bok för mig. Jag tvingar mig själv att läsa varje ord, varje mening, på varje sida. Men FAN va jobbig och dålig den är. Helt ospännande, dåligt språk, klyschig, tråkig, ja, helt meningslös faktiskt. Men nu har jag läst halva och känner att jag inte kan ge upp på något så lättläst som en svensk deckare, på svenska. Att jag inte kommit igenom, alltså inte ens i närheten, Borgesbiografin, på engelska är helt acceptabelt. För det handlar inte om snobbism det här, utan om ren och skär självbevarelsedrift. Nattens onda stjärnor, av Kjell Eriksson, är inte helt enkelt inte min typ av bok, men lik förbannat måste jag igenom den. Så, jag ska fortsätta och kanske kanske är det en liten twist på slutet som förändrar allt.

Sen ska jag i alla fall ta itu med Harold Pinter, Complete works 1954-1960, på engelska. Får se hur stöddig jag är då.

Alla lösa trådar

Det är sjukt svårt att vara harmonisk när det vimlar av lösa trådar i livet. Visst? Just nu känns det lite som att det vart jag än vänder mig hänger en liten stump som måste knytas ihop med en annan. Bostad, jobb, koll på post och grejer i Sverige, projekt som kräver mycket energi, prestationsångest och nytt språk. Jag klagar inte, trådarna är självförvållade, i alla fall de flesta, och snart är det förhoppningsvis små rosetter runt omkring mig istället. Det är bara det att det är frustrerande att inte kunna slappna av, för att det alltid finns något att oroa sig för.

Nu har jag fått tjata av mig, dags att börja knyta.

Secret, profane & Sugarcane

Detta måste vara det finaste skivomslaget i år. Har inte lyssnat ännu, men eftersom jag högaktar och älskar Elvis Costello, tror jag att det kanske till och med kan vara årets album, även musikaliskt.
Hoppas!

Åh!

Idag är en mycket viktig dag. Vi kan vara på G, men minst lika gärna dras tillbaka ruta ett. Det är så sjukt frustrerande att inte ha kontroll. Just nu är det myndigheter som har beslutanderätten.
Jag går ut i solen, och försöker glömma det här med lägenhetsköp. Fyfan.

The 2009 International Best-Dressed List

Det blir visst en del listor nu, men denna, liksom den om vilka som förändrat vår syn på sexualitet, är rätt kul att ögna igenom.
Bäst klädda, lite som Melodifestivalen, fast tvärt om.

Dagens åtgång.

Idag har vi gjort av med: 10,80 peso = 20,00 sek. Bra tycker jag.

Pinjenötter

Eftersom vi lever efter denna tunna plånbokens filosofi blir det mycket pasta som står för näringsintaget. Och så långt, hur fint som helst, eftersom man kan göra oändligt många variationer. Den enklaste, och i min smak godaste anrättningen pastamässigt, är den gamla hederliga färska peston. Basilika, olivolja, parmesan och rostade pinjenötter. Även så långt, allt bra. Men, så kommer vi till de små nötterna. Nä, de finns fanimig ingenstans. Har letat som tokar, och ingenstans har de ens något liknande, vad det nu skulle vara.

Argentina är ju italienarnas och spanjorernas land - SSSSSCCCCHHHHHH - alltså inte bara på ett bra sätt. De som bor här nuförtiden, och sedan 250 år, är spanjorer och italienare, som kom, såg och segrade. Koloni, ni vet. Det är ju inte något bra, men inget att göra något åt nu i efterhand. Iställe för att gräva ner oss, njuter vi nu av att dessa människor inspirerat matkulturen i landet. Den italienska maten finns i varenda gathörn, så varför inga pinjenötter? Och ja, det finns italienare här från hela Italien, och inte bara delar av landet som inte använder det.

Nå? Varför?

Semester över

Ja, nu är det lugna livet förbi, och arbetssökande, lägenhetsletande, tidiga mornar och tom plånbok tar vid.
Henke jobbar numera halvtid på sitt (och mitt) gamla jobb, och jag, tro det eller ej, är hemmafru som serverar mat och blir nypt i rumpan. Men jag hoppas å det innerligaste att jag snart ska få ngt litet uppdrag som kan inbringa en tusenlapp i månaden, vilket skulle göra mycket för vår ekonomi.
Det hårda livet med en M Y C K E T åtstramad budget har börjat och det är bara att gilla läget. Och visst gör vi det. Jag och Hannah jobbar halva veckan med Gretas, och ja, även där är det pengar som behövs. Det gäller att inte tappa hoppet, suget och viljan, då ska nog både det ena och andra gå.

Men om du är en människa med lite mer pengar än vad du gör av med i ditt dagliga liv, finns ett väntande skandinaviskt kulturhus i Buenos Aires i stort behov av ditt bidrag och good will. Självklart kommer bidragsgivare bli en viktig och mycket synlig del av verksamheten.

Ciao.

Poliser lättar upp

Jag läser en tjock biografi om Jorge Luis Borges. Den är oerhört faktaspäckad, intressant och svårläst, så jag ska nu börja lätta upp det hela med att varva med lite hederlig polisaktion. Närmare bestämt Kjell Erikssons Nattens grymma stjärnor. Jag har aldrig läst något av Eriksson, så bara det ska bli spännande. Vad innehållet beträffar, får jag återkomma när jag läst lite.

Sida vid sida får de ligga, den tjocka och den smala. Borges och Eriksson.
Precis som jag och Henke.
Så passande.

Good old Al

Få människor är coolare än Al Pacino i filmer som Serpico och Dog day afternoon.
Varför kunde det inte alltid få vara 70-tal?