2003 började jag och ett gäng andra människor på Riksteaterns huvudkontor i Hallunda. Bland dessa också nyrekryterade fanns Joakim. En stor lufsande man, med kavaj och chinos, skägg, och bruna ögon. Anställd som dramaturg. Just den rollen som jag under min anställningsintervju sagt till min blivande chef, var min dröm att få. Tassande på avstånd förhöll jag mig till mannen som ofta satt på sitt hörnrum och läste. Det var först efter ett par veckor, kanske var det månader, som jag stötte på honom tillsammans med Riksteaterns dåvarande VD Peter. "Stöta på" är en felformulering, eftersom Peter ropade mig till sig i "gatan"; den stora korridoren på teaterns nedre plan. VD:n hade jag träffat flera gånger av olika anledningar, min förvåning och anledning till hjärtklappning var vid detta tillfälle att han stod där med dramaturgen. Han jag sneglat på i blandad beundran och nyfikenhet sedan vi båda satte våra fötter innaför det som skulle bli vår nya arbetsplats. Jaha. Ska Peter introducera mig för dramaturgen? Är inte det lite märkligt, med tanke på hur många jag ännu inte känner av alla som jobbar här. Jag är ju trots allt bara arrangörscoach. Jag måste ha tittat för mycket, kollat på bokhögarna på hans skrivbord när jag gått förbi, och att det stört honom. Stört honom så pass att han, när han väl stod med allas vår chef, inte kunde hålla sig från att säga att den där s k. coachen, var lite väl nyfiken av sig. Var hon inte?
Jag gick mot dom. Svalde och låtsades som att jag hade huvudet fullt med coachtips, bidragsansökningar och medlemsavgifter.
-Hallåu dö! Höde att du mei ei frånn Kalskroona! Brau dei! Då ei vi trei styecken!
Bruna gnistrande ögon tittade på mig. Och så är han hemifrån, tänkte jag. Klart att han är det.
Vi hälsade, pratade om gemensamma bilder av staden vi alla tre växt upp i, eller landet utanför, kanske snarare, eftersom Peter, Joakim och jag båda kommer "utifrån öarna", på olika håll runt om Karskrona. Jag bara "på väg ut" mot några av örarna, men close enough, för att få vara en del av gänget.
Dramaturgen, Joakim, med boktravarna staplade längs kontorsväggarna blev från den stunden, de orden i Riksteaterhusets mitt, min kanal till inspiration och förkovring. Så pass att jag, med hans stora stöd, läste böcker jag aldrig någonsin förstått att jag kunde läsa och ännu mindre tro att jag fick tycka till om dom . Stryka under, läsa vidare, hamna på villovägar för att intresse ledde till andra böcker, som ledde till andra ämnen. Att prata om vad man tycker, känner och anser när man upplevt något, läst eller sett är en av de största och viktigaste delarna av kulturen. En av anledningarna till att vi älskar att uppleva. Det är ju känslan av musiken som får oss att vilja dansa.
Luncher, fikor, hissåkningar och mailtips blev en oumbärlig del av det stora steg mitt kreativa självförtroende gjorde det första året på Riksteatern. Förtjänsten är Joakims, nästan bara. Aldrig ansåg han sig veta exakt hur det var, trots att han var starkt övertygande i vad han själv trodde. Historian kring det skrivna ordet, upphovsmakarna, politiken runt omkring, lustigheter och ren och skär skit. Och passionen. Håret på ända och gnistrande blick, allvarlig och entusiastisk, humoristisk och oändlig i sin kärlek till det han kunde och visste bäst. Det människor behöver.
Imorse fick jag veta att Jocke gick bort igår. Sprucken kroppspulsåder. Jag känner mig inte tillräckligt nära för att få lägga allt åt sidan och sörja. Men för varje minut som går, minskas andrummet i halsen. och jag hör hans ord, ser hans händer bläddra snabbt i vällästa böcker för att det finns en grej, vänta lite, det finns faktiskt en grej som jag nog skulle gilla. Här någonstans. Någonstans. Vänta lite bara. Nu tau du dei lilla loogna, så skau vi no sei att vi hitta att.
Tack för att du orkat med mig, för allt du visat, för värme, inspiration, klarsynthet och livsglädje.
Tau dei loognt du mei Jocke, jau saukna dej som sautan reidan. ba såatt du veit.
